Huvudet vimlar av tankar - högt och lågt mest hela tiden. Hur kan man ha dem virvlande utan att bli galen? Ibland känns det verkligen som ett under att alla vi som kämpar för att bli gravida och föräldrar inte bryter ihop helt?

 

Ibland är det svarta drömmar som att det kommer aldrig bli något, jag blir inte gravid, vi kommer inte få några gemesamma barn osv..

- Jag får dåligt samvete för att jag tänker så negativt, jag blir rädd att inget ägg kan fastna i en negativ kropp med så mycket negativ energi. SÅ då försöker jag trycka undan negativa känslor, men mår samtdigt dåligt av att inte får "älta" dem. Åtminstone i mitt eget huvud...

 

För vår del är det heller inte aktuellt med adoption då min man är för gammal. Så funkar det inte med IVF så verkar det ju inte bli några barn, fastän läkarna inte hittar några fel eller någon orsak till vår barnlöshet :(

 

Ibland är det rosenskimmrande vackra drömmar, att allt ska gå bra. Efter att stickan visat på ägglossning och vi ser till att ha sex så mycket vi vill och orkar under den korta period som det är störst chans så kan jag inte låta bli att räkna 40 veckor fram. Och sedan drar alla tankar igång med en väldig fart - OM det skulle ta nu så innebär det att jag skulle föda vid den tiden, och då skulle jag gå på föräldraledighet då och det skulle ju passa att jag går tillbaka där sen då. Och om barnet föds då så skulle vi kunna ha dopet då och sen... Ja ni hör ju, spinn off!

 

Sedan kommer vi till de giriga tankarna. Jag drömmer om att få en dotter, helst. Ja jag skulle absolut bli överlycklig för en son absolut, men min dröm har hela tiden varit att få åtminstone en dotter. FÅR man önska så girigt? Borde jag inte bara vara nöjd med att få barn överhuvudtaget? Självklart blir jag överlycklig om jag blir gravid - oavsett kön - men en dotter är min barndomsdröm. Förstår ni mig?

 

Sen har jag en dröm om att få tvillingar. Också det helt sjukt, borde inte vara sådanan tankar jag lägger energi på.. OCh sedan så kan jag redan nu stressa inför möjligheten att få ett syskon. Detta innan jag ens har ett barn? Jag tänker en hel del på min ålder, jag är 37 nu och jag har tur får jag barn när jag är 38. Men om jag får det via IVF så har jag föstått det som så att man får bekosta syskonförsöket själv? Om jag nu inte har frysta ägg kvar sedan första IVF:n. Tänk om jag inte har några ägg kvar när det är dags för syskonförsök, varken frysta eller i mig? Och tänk om det aldrig blir aktuellt med syskonförsök för att jag aldrig blir gravid överhuvudtaget?

 

Usch dessa tankar kan jag inte prata med någon om, det känns till och med förbjdet att skriva om det här :(

 

Hoppas ni förstår mig rätt.