Okej att ögon, öron och vilka känselspröt jag nu kan tänkas ha är på full radar vad det gäller ofrivillig barnlöshet, men ändå - jag finner mig själv i dessa situationer så ofta! Idag har jag varit på en tillställning med bland annat några arbetskamrater, två av dem satt mittemot mig under middagen. Jag satt mest och pratade med min trevlige bordsgranne. Men just som första rätten dukades av hörde jag följande konversation mellan kollegorna:

 

Där och då bestämde jag mig för att jag inte orkade höra mer, och koncentrerade mig än mer på min bordskavaljer.

 

Jag blir trött. Trött och ledsen att höra sådant här. Jag vill inte bli en som har lärt sig leva utan barn. Jag vill leva med barn. Borde jag kanske känna större gemenskap med denna kollega? Borde jag sagt något uppmuntrande? Borde jag låta henne veta att jag kan förstå delar av den sorgen som hon bär med sig?

 

Jag blir bara ledsen av att livet är orättvist och att det finns så många människor som skulle bli underbara föräldrar men aldrig får chansen.