MIN fasad krackelerar...

Oj vad berörd jag blev av Fiffiga jag´s blogginlägg...
 
Jag berättar knappt för någon om vår ofrivilliga barnlöshet eller kommande IVF, eller vår situation överhuvud taget. Det beror inte på att jag inte har bra vänner som jag skulle kunna vända mig till och få förståelse. Jag vet inte riktigt vad det beror på? Jag är rädd! Rädd för kommentarer, typ överslätande "ja men då ska du se att det blir bättre nästa gång", besserwisser "ja och jag vet att.. för det har jag läst...", eller oförstående "men ska verkligen samhället betala för detta egentligen?", och mycket mer. Som min mamma t.ex. hon vill att jag ska prata med henne och berätta vad som händer. Hon vill väl. Men då ska jag ta hand om hennes känslor också, vill jag det?
 
Jag vill inte bli sårad, jag vill inte få kommentarer jag inte behöver eller önskar. Jag har det nog jobbigt ändå.
 
Mest av allt vill jag inte få frågor om detta "närsom", utan när jag är beredd och när JAG VÄLJER tidpunkt. Men hur schysst är det för familj och vänner? Hur ska de veta när det passar MIG? Det kan de inte veta. Jag och min man pratar på olika sätt om detta. jag har ett behov att älta "tänk om..", det ser han inte så stor mening med men han är snäll och lyssnar på mig såklart...
 
Så jag känner att jag håller inne med MYCKET ochjag är rädd att en enda fråga typ "Ska inte ni ha barn?" snart kommer knäcka mig, och då rämnar allt! Jag känner att det inte krävs mycket för att jag ska brista, allt det här med väntan och oklara besked börjar verkligen tära på mig. Min fasad uppvisar sprickor...
 
Jag har en kollega jag pratar en hel del med, hon har gått igenom IVF själv och det blir avslappnat att prata med henne, hon vet mycket men lyssnar mest, skjuter in ibland om hur det var för henne och hon har sagt att hon aldrig kommer ta upp något kring detta om inte jag inleder det. Och det känns som en befrielse! Det här är EN av anledningarna till att jag planerar den kommande bloggträffen, jag vill träffa er som går igenom samma/liknande sak! Det ser jag verkligen fram emot och snart har vi spikat datum och kommer meddela er som sagt att ni vill vara med :)
Fiffig
2013-01-17 @ 18:25:56
URL: http://fiffig.bloggo.nu

Oj, så rörd jag blir! Men skönt att inte vara den ende. Jag har märkt att vissa kompisar som ännu inte har barn vågar jag knappt träffa längre, av rädsla för att de helt plötsligt ska outa en graviditet.

Jag tror man får söka upp sina små "ventiler" som man kan pysa ut sig lite hos. På jobbet har jag valt ut någon enstaka förstående kollega. Och hemma har jag min sambo och framförallt min blogg (så jag kan avlasta mannen lite).

Jag ser också jättemycket fram emot att ses!

Kram på dig!

Svar: Jag med!!
Fertilitetsresa

L
2013-01-17 @ 20:43:03
URL: http://drommenomenliten.blogg.se

Precis som Fiffig skriver så är bloggen min största ventil. Det är där jag känner att jag får störst förståelse. Sen har jag ett enormt behov av att prata om det och jag gör det med mina nämsta, både på jobbet och hemma. Min sambo är tvärtemot, han berättar inte för någon. Bara man gör det som fungerar bäst fö en själv.
Vad duktig du har varit/är med dieten. Det är säkert den som påverkar mensen. Men visst blir man galen av att gå och vänta på något som man egentligen inte vill ha! Min kom idag och nu håller vi tummarna för att din också gör det snart!

Sindyrella1983
2013-01-18 @ 08:11:28

Jag tror många av oss som genomgår IVF och allt före, under och efter det känner igen sig.
Jag gör verkilgen det! Efter mina två utomkveds i somras som resulterade i att jag inte längre kan få barn på naturligt sätt, så mailade jag alla mina kollegor hemma från soffan (inte alla på jobbet men dom på min avdelning som känner mig väl) och förklarade att jag inte längre kan få barn och att vi pratar om det när JAG vill och orkar.

Sen när jag kom tillbaka så valde jag att berätta i korta drag vad som hänt och efter det har frågorna minskat avsevärt. Visst kan det komma en fråga som "hur går det för er, väntar ni fortfarande?"... Och det kan jag oftast hantera. Dock har det hänt att jag stängt in mig på mitt rum när tårarna sprutar. Men det är inte ofta alls!

Mina vänner har fått samma villkor, jag berättar men när JAG vill. Dom tar inte upp frågan, det kommer oftast från mig....

Sedan har jag tre vänner som vet ALLT, när jag ska starta med sprutor och vilken behandling osv. Detta döljer jag för alla andra så länge, tills jag känner att jag vill berätta.

Och även om du skulle berätta och det sedan kommer frågor så är det okej att säga att vi tar detta en annan gång, jag vill inte prata om det just nu.

Förlåt för min lååånga kommentar =)
Kramar

Svar: Be INTE om ursäkt - jag blir GLAD för din långa kommentar!! :)Bra tips det där, jag kanske faktiskt borde berätta för fler men samtigt säga att jag berättar när det ska tas upp igen? Jag ska ärligt fundera på det.
Skriver du på någon blogg? Var står du i din behndling/tankar? Kram & lycka till!
Fertilitetsresa




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

fertilitetsresa.blogg.se

Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i flera år, jag har mycket lågt AMH-värde ( 0,2 ) . Vi lämnade hormonbehandlingar, missfall och misslyckade ivf:er . Genom äggdonationsbehandling i Finland fick vi sommaren 2014 våra älskade tvillingar!! Nu hoppas vi att en av snöflingorna i frysen ska ge oss ett syskon ♥ ♥ ♥

RSS 2.0