För en vecka sedan, när jag gick från tågstationen i Göteborg över torget, det var riktig snålblåst och jag frös ända in i märgen, då tänkte jag: dessa resor kommer jag göra flera gånger tiill. Vilka steg tar jag i vår? Hur kommer det att gå?

 

Kommer jag ha en rosaskimrande vår att se fram emot eller en vår kantad av ledsamhet och besvikelse? Det känns som att jag lever på en tunn tråd framåt nu och det är så lätt att den tråden kan brista och jag faller ner i avgrunden. ELLER så kastar den upp mig i himmelriket och jag får var lycklig - ofattbart glad och ha massor att se fram emot! Just nu är det av eller på, svart eller vitt, lycka eller olycka...

 

Hur många gånger varje dag rustar jag inte mig själv för att orka ta besvikelser? Hur många gånger tänker jag "tänk om", tar sedan ett djupt andetag försöker ruska av mig obehaget och säger tyst för mig själv "det tar vi sen" "bit ihop" "vi får se när vi kommer dit - den dagen den...?" *suck*

 

Livet känns hårt, hårt att leva, hårt att drömma. För drömmarna är sorgliga oavsett i vilken bana de går, för jag vet inte hur det kommer gå.

 

Så hur blir det i vår?

I februari går jag över torget för att få information om hela hormonbehandlingen

I mars går jag över torget för att göra ägguttag

I april går jag över torget... Eller?