Tack för alla fina kommentarer med stöd och kärlek - de hjälper mitt i all vemod

 

Dagarna går in i varandra, det är så ofattbart och tragiskt det som har hänt, och deet har fortfarande inte riktigt gått in? Imorgon ska vi till kyrkan, ännu ett tillfälle då alla släktingar och vänner träffas, det känns bra. Nästa måndag är det begravning. Begravningar är så outhärdligt jobbiga. Men nödvändiga. Jag vet att det kommer kännas bättre efter begravningen.

 

Begravningen krockar med vår Finlandsresa. Vet inte om vi kan fixa det ändå och nu har kliniken sommarstängt. Svårt att ha energi att ta tag i det också, fixa och trixa - vi har gjort det så länge :( Samtidigt är det också i dessa stunder som det känns ännu vikitgare med barn. Tänk vilken tröst det hade varit att ha våra barn? Eller veta att ett barn var på väg? Mitt i all bedrövelse blir barnlängtan ännu större.

 

Så många känslor, så mycket bedrövelse, sorg och längtan. Snälla ge mig en strimma solsken i hjärtat.