Många steg i en process, det går inte att hoppa över några?

Nuläge: Mitt inne i processen för att acceptera vår infertilitet och kommande äggdonation. Inget som sker över en natt, eller som i vårt fall på tre månader. För igår var det exakt tre månader sedan vi genomförde vårt första ivf, som misslyckades och då vi fick reda på att vi inte får genomföra fler ivf i landstinget utan istället sattes i äggdonationskön på Sahlgrenska. Det är TRE månader sedan. Overkligt att det faktiskt inte har gått längre tid ändå? Fast å andra sidan har jag heller inte ännu förstått det. Och är långt ifrån att acceptera det :(
 
Satt uppe länge och pratade med min man igår. Fram och tillbaka om känslor, rädslor, sorg, förhoppningar, ja om det mesta som snurrar i huvudet... Jag önskar att jag hade kommit längre i processen av att acceptera vår situation och våra "val"möjligheter. Jag kan nog bäst förklara hur jag tänker såhär (och hoppas att jag inte uttrycker mig dumt så att någon i denna situation blir sårad för det är det sista jag vill!): jag tänker mig paret som till slut accepterar att de inte kan få barb, som anmäler sig för adoption och som har kommit så långt i processen att de faktiskt ser fram emot det, gläds för alla små steg i adoptionen. DÄR vill jag vara! Jag vill acceptera att jag antagligen aldrig kommer få ett genetiskt barn. Så att jag kan se fram emot äggdonationen. Glädjas över första besöket på kliniken i Helsingfors, fantisera över donatorn och våga tro på ett barn i min mage och sedan i min famn. Jag vill längta och se fram emot det vi har fram emot. Och då menar jag verkligen utan några andra "om" "kanske" eller andra tankar om vad som skulle ha kunnat vara...
 
Antagligen ställer jag orimliga krav på mig själv. Jag är helt enkelt inte där ännu. Jag ör otålig, men man kan inte skynda på processen. Eller?
 
Min man frågade om vi har för bråttom? Om vi ska ge det längre tid? Hoppas på dhea? Vänta tills vi kommer fram i kön på SU i stället? Men när han ställer frågan kan jag se klarare på det. Läkarna har varit väldigt tydliga: alla har sagt samma sak: visst vi kan få gemensamt genetiskt barn (naturlig väg), men chanserna är inte stora. Våra chanser att bli föräldrar genom äggdonation är dock god, där har vi vår största chans. Vi har blivit rekomenderade äggdonation av läkarna på Sahlgrenska, Carlanderska och IVF-kliniken i Falun. Alla har faktiskt sagt samma sak. Det har inte varit otydliga, det har varit tydliga, de har sagt samma sak och alla har rekommenderat oss äggdonation. Fast det gäller att lyssna på det också..
 
Så varför finns det ändå något inom mig som känner mig motstridig till ÄD? Jag tror att sanningen är inte att jag är negativ till ÄD utan att jag inte har gett upp hoppet om genetiskt barn. Hur kan man göra  det? Kan man göra det? Måste man göra det? Kan man gå vidare ändå? Kan man ändå glädjas och se fram emot äggdonation?
Mary
2013-06-23 @ 14:27:05
URL: http://dufattasmignu.blogspot.se

Det är ju en livs sorg. Det är något som aldrig kommer försvinna helt, men man lär dig leva med det.
Så klart att det tar tid. Låt säga att det är en förälder som dör, inte förväntar man sig att det ska vara färdig sörjt och bearbetat efter tre månader.
Det tar tid och år innan man lär sig leva med det på ett vettigt sätt. Det kommer aldrig kännas rätt. Varför vi/jag finns alltid kvar. Men så en dag känner man att man blivit mogen att ta ett nytt steg. Kanske mot ett barnlöst liv, fosterbarn, adoptivbarn eller ÄD-barn och det känns helt OK.
Det går inte att göra mer än att försöka tillåta sig må dåligt och vara ledsen.

Kram

Svar: Tack för dn kommentar. Och det är skönt att läsa att det är en livskris, för det är så det känns. Tack för att du finns med mig på min resa - mitt livs största resa! Kram
Fertilitetsresa

C
2013-06-23 @ 16:43:16
URL: http://spyor.blogg.se

Jag tror att du har svårt för att acceptera det just för att du känner att du inte gjort allt du kan ännu. Jag tror att man kommer till en punkt då man känner att det är nog och man kan se fram emot att adoptera eller använda ÄD och liksom veta att man gjort det man kunnat vilket gör att man kan gå vidare. Jag hoppas att du får möjlighet, kanske med hjälp från läkaren du känner, att prova allt och se om det leder er någonstans annars tror jag att du kommer kunna acceptera och gå vidare även om det tar sim tid. Kramar

Svar: Jag hoppas att du har rätt :) Tack för att du skriver! Kram
Fertilitetsresa

Fiffig
2013-06-23 @ 17:52:38
URL: http://fiffig.bloggo.nu

Som de andra säger; ge det lite tid. Tre månader kan verka som en lång tid att komma till klarhet, men vad är det egentligen i tid när det gäller något så omvälvande som ens framtida barn? Ingenting! Skönt i alla fall att ni kan diskutera det här tillsammans, du och mannen. Ni verkar ha så kloka tankar båda två. Det ni kommer fram till kommer bli ett bra beslut för just er!

Om det nu blir så att äggdonation blir vägen till barn för er så kommer det kanske ändå finnas en sorg kvar över att det inte blir några genetiska barn. Nu är jag ingen expert på ämnet, men jag är övertygad om att man lär sig leva med det också, och att glädjen över det barn som faktiskt blev kommer att ta överhanden.

Sommarkram på dig!

Svar: Mmm problemet är att jag lite känner att jag inte få känna den sorgen. Att jag bara måste vara glad och lycklig och tacksam om vi får barn genom ÄD. Förstår du vad jag menar? Jag har tankar och känslor nu som jag inte vet hur jag ska tackla eller hur det kommer kännas under och efteråt? Och vad som är "tillåtet" att tänka och känna? Har nog aldrig känt mig så ostrukturerad, splittrad och förvirrad som nu :(
Fertilitetsresa

Hönsamaja
2013-06-23 @ 19:07:40
URL: http://honsamaja.blogspot.se

Det låter så tråkigt att säga det, men det kommer att ta tid.... Det är snart 1,5 år sen vi fick det sista missfallet, och jag vet inte om jag accepterat det än... Men jag kan i alla fall förstå det nu. Jag gick igenom så många olika faser under det första året. Vi träffade ju en kurator, och det var såååå skönt, för hon kunde bekräfta mig hela tiden. Är det okej att bli så arg? Avundsjuk? Irriterad på alla skrikande bebisar? osv osv. Och allt jag kände och tyckte var okej. Och det gick över!!!

Skickar lite styrkekramar till dig, och din man!!!
Var rädda om varandra...
KRAM KRAM

Svar: Vad fint du skriver! Tack!! Jaa du, det är mycket som virvlar i huvudet och det är inte ofta jag får en lugn stund om man säger så... Blir förvånad om jag någon gång kommer på mig själv att jag INTE har tänkt på detta en stund?! Jag tar emot all den styrka du skickar, och jag uppskattar det mycket!! Vill ge dig detsamma - tillsammans med många kramar!!
Fertilitetsresa

JZ79
2013-06-23 @ 20:11:03

Ge dig tid vännen, det är nog en lång process och en dag känner du att nu är det nog och du är 100% redo för nästa steg. Prata med kuratorn igen om du känner det behövs, känn efter vad besöket i Finland ger. Ta en dag i taget och kom ihåg att du får känna precis hur du vill. Inget är rätt eller fel. Stor kram!

Svar: Jag har faktiskt bokat tid hos psykologen igen. Det blir efter att vi har träffat läkaren på SU och efter att vi har varit i Finland. Jg gissar att jag kommer ha svindalnde många tankar i huvudet då som behöver redas upp... Hur har DU det? Kramar
Fertilitetsresa

Maria
2013-06-23 @ 22:52:43

Hej
Jag har ett "ÄD-barn" och måste säga att det är jobbigt att inte kunna få barn med sina egna gener, men när du väl ser hur magen växer, när du ser barnet på UL och sen när du har en nyfödd bebis på magen så har du glömt att det inte är av ditt ägg. Det är din bebis! Har aldrig sett tillbaka på den tiden innan dottern kom :)

Svar: Vad härligt det låter! Och jag TROR faktiskt att jag också komma känna så när jag väl kommer dit! Problemet är NU, jag vill glädjas åt det NU. Hur kände du innan ÄD var ett faktum? Jag ler och gläds år din dotter <3 Kram
Fertilitetsresa

Langtarefterbarn
2013-06-24 @ 22:11:06
URL: http://langtarefterbarn.wordpress.com

Som de andra skriver, ge det tid! Klart att man inte bara kan stänga av och säga att: NU går vi vidare!
Det funkar inte så!
Hoppas att ert besök till Finland ger något!
Många kramar

Svar: Tack fina du :) kram
Fertilitetsresa

MammaLiv
2013-06-26 @ 14:20:25
URL: http://mammaliv.se

Från början var jag helt negativ till ÄD - jag tyckte det var hemskt. Men när jag började att läsa på och funderade på vår situation så insåg jag att ÄD är en möjlighet inte en sista utväg. Mina ägg (gott om dom) är kaputt, slut och ruttna - men med andras ägg har jag en chans. När man börjar lyssna så inser man hur många andra som säger "mamma och pappa" om föräldrar som har kommit in i deras liv långt senare. Att börja ett liv i min mage med andras gener spelar ingen roll.

Istället för att tortera min kropp med mediciner som gör mig sjuk bara för att misslyckas väljer vi möjligheten - ÄD är en möjlighet inte ett misslyckande. Man blir biologisk mamma och känslomässig mamma - bara inte genetisk mamma...

Hoppas att det ger dig något! Kramar!

Svar: Jaa du, det gav MYCKET - tack!! Jag håller med i delar av det du säger som att du från början var negativ till ÄD. Det var ja med, men börjar ändra tankesätt. FÖr att man är tvugen och för att jag tidigare egentligen inte hade tänkt så mycket utan bara bortförklarade det? ANtagligen kommer jag hålla med dig i allt när jag kommer längre? Jag hoppas det! Stort tack för din kommentar och din värme :) Kram
Fertilitetsresa

Sussie
2013-07-03 @ 21:22:37

Hej!

Jag tyckte förstås också det var väldigt sorgligt, svårt och jobbigt i början. Men sedan när vi fick reda på att chanserna var mycket bättre än med IVF så började jag se fram emot det. Det jag vill är ju att få ett barn, och känns som det jag har att välja på är "ÄD, surrogat, adoption" eller inget barn alls. Nu misslyckades tyvärr vårt första ÄD så nu ligger jag redan steget före och börjar tänka: om ÄD inte heller funka, är det surrogat vi ska testa då? Eller ska vi acceptera att det inte blir barn? Jag är nu vid det stadiet att skulle ÄD funka så skulle jag vara öööööverlycklig. Jag har funderat mycket på detta med hur och när man talar om för barnet och psykologbesöket i Finland hjälpte verkligen till. Så det kan jag rekommendera er. Sedan är dt ju det här med epigenetik också, att den biologiska mamman (vi!) har mycket större inflytande på vilka gener som "aktiveras" och alltså bestämmer utseende och personlighet. Så även om de genetiska förutsättningarna inte kommer från sig så bestämmer du, genom näring och annat när fostret är i magen, väldigt mycket av hur ditt barn kommer att vara och se ut. Googla på epigenetik, det finns en hel del intressant där.

Svar: stort TACK för din kommentar!! Kan vi inte prata mer? Maila mig gärna på [email protected] Jag ska kolla mer på epigenitik :) Tack och kram på dig!
Fertilitetsresa




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

fertilitetsresa.blogg.se

Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i flera år, jag har mycket lågt AMH-värde ( 0,2 ) . Vi lämnade hormonbehandlingar, missfall och misslyckade ivf:er . Genom äggdonationsbehandling i Finland fick vi sommaren 2014 våra älskade tvillingar!! Nu hoppas vi att en av snöflingorna i frysen ska ge oss ett syskon ♥ ♥ ♥

RSS 2.0