Jag tror att du har svårt för att acceptera det just för att du känner att du inte gjort allt du kan ännu. Jag tror att man kommer till en punkt då man känner att det är nog och man kan se fram emot att adoptera eller använda ÄD och liksom veta att man gjort det man kunnat vilket gör att man kan gå vidare. Jag hoppas att du får möjlighet, kanske med hjälp från läkaren du känner, att prova allt och se om det leder er någonstans annars tror jag att du kommer kunna acceptera och gå vidare även om det tar sim tid. Kramar
Som de andra säger; ge det lite tid. Tre månader kan verka som en lång tid att komma till klarhet, men vad är det egentligen i tid när det gäller något så omvälvande som ens framtida barn? Ingenting! Skönt i alla fall att ni kan diskutera det här tillsammans, du och mannen. Ni verkar ha så kloka tankar båda två. Det ni kommer fram till kommer bli ett bra beslut för just er!
Om det nu blir så att äggdonation blir vägen till barn för er så kommer det kanske ändå finnas en sorg kvar över att det inte blir några genetiska barn. Nu är jag ingen expert på ämnet, men jag är övertygad om att man lär sig leva med det också, och att glädjen över det barn som faktiskt blev kommer att ta överhanden.
Sommarkram på dig!
Det låter så tråkigt att säga det, men det kommer att ta tid.... Det är snart 1,5 år sen vi fick det sista missfallet, och jag vet inte om jag accepterat det än... Men jag kan i alla fall förstå det nu. Jag gick igenom så många olika faser under det första året. Vi träffade ju en kurator, och det var såååå skönt, för hon kunde bekräfta mig hela tiden. Är det okej att bli så arg? Avundsjuk? Irriterad på alla skrikande bebisar? osv osv. Och allt jag kände och tyckte var okej. Och det gick över!!!
Skickar lite styrkekramar till dig, och din man!!!
Var rädda om varandra...
KRAM KRAM
Ge dig tid vännen, det är nog en lång process och en dag känner du att nu är det nog och du är 100% redo för nästa steg. Prata med kuratorn igen om du känner det behövs, känn efter vad besöket i Finland ger. Ta en dag i taget och kom ihåg att du får känna precis hur du vill. Inget är rätt eller fel. Stor kram!
Hej
Jag har ett "ÄD-barn" och måste säga att det är jobbigt att inte kunna få barn med sina egna gener, men när du väl ser hur magen växer, när du ser barnet på UL och sen när du har en nyfödd bebis på magen så har du glömt att det inte är av ditt ägg. Det är din bebis! Har aldrig sett tillbaka på den tiden innan dottern kom :)
Som de andra skriver, ge det tid! Klart att man inte bara kan stänga av och säga att: NU går vi vidare!
Det funkar inte så!
Hoppas att ert besök till Finland ger något!
Många kramar
Från början var jag helt negativ till ÄD - jag tyckte det var hemskt. Men när jag började att läsa på och funderade på vår situation så insåg jag att ÄD är en möjlighet inte en sista utväg. Mina ägg (gott om dom) är kaputt, slut och ruttna - men med andras ägg har jag en chans. När man börjar lyssna så inser man hur många andra som säger "mamma och pappa" om föräldrar som har kommit in i deras liv långt senare. Att börja ett liv i min mage med andras gener spelar ingen roll.
Istället för att tortera min kropp med mediciner som gör mig sjuk bara för att misslyckas väljer vi möjligheten - ÄD är en möjlighet inte ett misslyckande. Man blir biologisk mamma och känslomässig mamma - bara inte genetisk mamma...
Hoppas att det ger dig något! Kramar!
Hej!
Jag tyckte förstås också det var väldigt sorgligt, svårt och jobbigt i början. Men sedan när vi fick reda på att chanserna var mycket bättre än med IVF så började jag se fram emot det. Det jag vill är ju att få ett barn, och känns som det jag har att välja på är "ÄD, surrogat, adoption" eller inget barn alls. Nu misslyckades tyvärr vårt första ÄD så nu ligger jag redan steget före och börjar tänka: om ÄD inte heller funka, är det surrogat vi ska testa då? Eller ska vi acceptera att det inte blir barn? Jag är nu vid det stadiet att skulle ÄD funka så skulle jag vara öööööverlycklig. Jag har funderat mycket på detta med hur och när man talar om för barnet och psykologbesöket i Finland hjälpte verkligen till. Så det kan jag rekommendera er. Sedan är dt ju det här med epigenetik också, att den biologiska mamman (vi!) har mycket större inflytande på vilka gener som "aktiveras" och alltså bestämmer utseende och personlighet. Så även om de genetiska förutsättningarna inte kommer från sig så bestämmer du, genom näring och annat när fostret är i magen, väldigt mycket av hur ditt barn kommer att vara och se ut. Googla på epigenetik, det finns en hel del intressant där.
URL: http://dufattasmignu.blogspot.se
Det är ju en livs sorg. Det är något som aldrig kommer försvinna helt, men man lär dig leva med det.
Så klart att det tar tid. Låt säga att det är en förälder som dör, inte förväntar man sig att det ska vara färdig sörjt och bearbetat efter tre månader.
Det tar tid och år innan man lär sig leva med det på ett vettigt sätt. Det kommer aldrig kännas rätt. Varför vi/jag finns alltid kvar. Men så en dag känner man att man blivit mogen att ta ett nytt steg. Kanske mot ett barnlöst liv, fosterbarn, adoptivbarn eller ÄD-barn och det känns helt OK.
Det går inte att göra mer än att försöka tillåta sig må dåligt och vara ledsen.
Kram