Tänk vad tankarna kan gå under en dag? Jag kan gå från att vara "helt vanlig", dvs. inte känna något särskilt alls, till att älta samma sak i huvudet om och om igen om vår barnlöshet, till att känna lust längtan hoppfullhet som snabbt kan förbytas till desperation, sorg och hopplöshet... Konstigt om man har huvudvärk på kvällen? Not.

 

Hur många minuter under min dag tänker jag inte på vår barnlöshet? Inte många... Är ni likadana? Ibland är det en ren befrielse att slukas av jobb, då kan jag efter säg 10 min komma på att jag faktiskt inte har tänkt på det, då blir jag glad. Det förgör mig, sorgen vittrar sönder mig :(