Jag är så ledsen för din skull, såhär skulle det ju inte alls bli!!
Många kramar till dig vännen, jag finns här om du behöver mig på något vis. Va rädd om dig och mannen.
<3
Åh, fina du! Jag vet såväl den där skräcken. Det här kan bara inte hända. Men det händer ändå. Fast man inte klarar av det. Det är så hemskt. Och jag förstår verkligen att du inte vill diskutera alternativ eller höra någon annan lägga fram dem. Allt måste få ta sin tid. DU måste få ta din tid. Att känna, tänka, reflektera och komma tillbaka till dig själv. För att få den här typen av besked är som en form av utomkroppslig upplevelse. Man försvinner iväg från sig själv på något sätt. Det blir för jobbigt, gör för ont. Det går bara inte att ta in eller hantera. Ta först och främst hand om dig själv nu och er. Inget annat är faktiskt viktigt.
En riktigt varm kram til dig!!
Jag hoppas verkligen ni hittar en lösning!!! Hoppas verkligen för eran skull!!
Blev jätte ledsen när jag hörde hur det gått för er <3
Håller alla tummar o tår för att en lösning ska komma!
Kramar i mängder!
Fina söta du....
Jag blir så lessen när jag läser det här.
Vi har också varit där.
Vi tvingades också att inse, att vi aldrig kommer bli biologiska föräldrar. Vi är/var för gamla för ÄD. Det var inte ens ett alterntiv för oss.
Alla som skulle ge oss råd, sa att vi kunde adoptera. NEJ. Vi är för gamla, och så har jag haft cancer, det är inte ens nån idé att vi försöker, har vi fått höra.
Vi gick hos en kurator i ett år, ungefär. Jag måste ändå säga, att jag tyckte det hjälpte. Inte första veckan, men på det långa hela....
För vår del gällde det att hitta nåt annat meningsfullt. Vi har inte hittat det. Inte ens att skaffa hund.... :)
Men, om 1,5 vecka kommer två små flickor till oss, placerade hos oss, som i ett familjehem. Kan vi inte få egna barn att ta hand om, tycker vi NU att vi kan hjälpa till och ta hand om andra barn, som behöver oss. Men det har INTE varit ett självklart beslut. För mig var det riktigt riktigt svårt. Det tog tid innan jag kunde acceptera det.
Jag vet inte hur ni kommer göra. Men, ni är inte ensamma, även om det känns så ibland....
Många, många varma kramar till er!! Ta hand om varandra!!
Tänker på dej!
Kram ❤
Fy så jobbigt för er! Jag förstår att det är en chock, speciellt som ingen sagt nåt om AMH-värdet under utredningen. Jag hoppas för er, att ni ska få ert barn på ett eller annat sätt. Kram
*bamsekram* tänker på er!
<3
Vill bara ge dig en stor kram. Blåsa bort det onda. Fy för att vara där du är just nu. Det gör ont inuti att höra. Jag skickar dig Massa Kärlek!
Läste nu och ser ju att det var långt ifrån en acceptans du menade. Och jag förstår det för jag kan själv inte i min vildaste mardröm föreställa mig vad dessa besked innebär eller gör med en. Det är klart att du vill bort från allt nu, men med tanke på det sista du skriver så märker jag ju vilken kämpaglöd som finns kvar i dig och så länge du har den kommer du kämpa för rätt sak att få ett barn. Vad det innebär i framtiden kan bara du och din man bestämma, när ni är redo för det. KRAM!
Jag skickar många varma kramar till dig! Det är ju inte riktigt mänskligt alla motgångar du har fått ta under den här våren.
Jag tänker på dig ofta och hoppas så innerligt att din målbild med bebisen i famnen fortfarande kan bli verklig.
Kraaaaam!!
Åh, det gör så ont att läsa om dina bittra erfarenheter - så hur ont måste det inte göra för dig?!
Jag hoppas att detta inte landar fel nu, men kom ihåg att du befinner dig i en kris. Du säger själv att du är chockad - och ja, chock är ju krisens första fas. Just därför så KOMMER du att gå vidare. Det känns inte så, men det kommer att hända, på ett eller annat sätt. Hoppas att du kan vila lite i det. Var snäll mot dig själv! KRAM.