Blir trött på mig själv

Den senaste tiden tycker jag på något sätt att jag har börjat landa i situationen NU, dock blundar jag fortfarande för äggdonation.. Mycket av detta tror jag beror på att jag och min man pratar mer om detta nu, och då menar jag verkligen pratar - vi pratar om olika scenarier, vad vi känner, rädslor, sorg, önskningar osv.
 
I detta har jag trott att jag har mått bättre, har därför börjat fundera på om jag ska berätta för fler, t.ex. några nära kollegor och några nära vänner. Har trott att jag nu klarar det, att jag har fått perspektiv på det hela. Men vad händer? Jo jag har en "date" med ett gäng härliga tjejer som jag verkligen tycker om, dock känner jag inte alla av dem så bra än. I sammanhanget (som jag inte vill berätta om nu, men det var i "rätt" sammanhang) fick jag frågan av en av tjejerna:
- Men vill inte ni ha barn?
Jag svarade: "jo, jättegärna"
- Men vill inte din man det då eller?
Jag svarade, då jag förstod att hon missförstått mig "Jo det vill vi båda två. Absolut"
- Ja men vad..
Och där fick jag avbryta henne och säga "Ja, men jag klarar inte att prata om detta" och ögonen fylldes med tårar
- Oj förlåt
Jag sa att det är okej men...
 
Sedan var de jättegulliga och började prata intensivt och snabbt om att man kan adoptera, det finns andra sätt att bli förälder än biologiska barn och så vidare... Jag hörde knappt jag satt bara och försökte blinka bort tårarna och att inte bryta ihop. I huvudet hörde jag bara "skärp dig, skärp dig, sitt inte och lipa bland folk!"
 
För att förklara för er: i sammanhanget kan jag förstå att frågan kom (som hade var helt okej om bara ordet "inte" hade sturkits från: vill inte ni ha barn?), det var inte en elak fråga, den var snäll och jag uppfattade den så. Jag blir så besviken på mig själv att jag är så himla känslig! Varför kan jag inte prata om detta? Vaaaarför?!
 
Att de andra började prata bort det hela och kom in på adoption var väl för att det förstod att jag inte klarade av det, de förstod väl att jag är ofrivilligt barnlös, de tror (precis som jag gjorde tidigare) att "man kan ju alltid adoptera" och ville väl visa att de ställer sig positiva till detta och mig om det blir något som sker i mitt val. Något var de ju tvugna att säga för att det inte skulle bli pinsam tystnad, jag förstår och tycker de var gulliga som försökte.
 
I huvudet jänner jag mig nu redo att berätta och öppna upp, få fler att förstå vad vi faktiskt går igenom, men i hjärtat och själven orkar jag inte, då gråter jag bara. Hatar att gråta.
Karin
2013-05-05 @ 14:44:14
URL: http://villbli3.bloggplatsen.se

Vet du en sak? Jag har alltid önskat att jag kunnat gråta när det fanns fog för det. För folk har ofta missförstått mig och inte trott att jag verkligen är ledsen när jag istället för att gråta har tyckt att jag har varit jätteärlig och sårbar verbalt. Men det blir inte lika tydligt utan tårar. Varför dölja sin sorg? Det är längtan efter ett barn och det är tårar för en situation man aldrig ens trott var möjlig. Tårar av kärlek.

Ville bara ge dig en motsatt erfarenhet!

Kramar

Svar: Mmm jag förstår vad du menar. Problemet är bara att när man blir så ledsen att man gråter kanjag ju inte längre uttrycka mig som jag vill. Gråten hindrar talet. Förstår du? Kvar blir bara sorg, utan någon mening :( Kram
Fertilitetsresa

sindyrella1983
2013-05-05 @ 16:56:45

Jag förstår dig kära du! Men va bra att du ändå klarade av att svåra så att dom förstod att dom inte skulle fortsätta fråga om varför. Tycker du ska vara stolt över dig själv!

Jag har samma problem ibland, skulle säga till min chef att jag tänkte ta ledigt typ hela vecka 20 för att jag faktiskt inte mår så bra i allt detta, då kom tårarna direkt... men det blir bättre ned tiden har jag märkt.
Och nu håller jag på med sprutorna så jag känner mig gladare :-)

Många kramar

Svar: Åh jag ser fram emot sprutorna och att få må bättre!! Tack för dina fina ord <3 Kram
Fertilitetsresa

Fiffig
2013-05-05 @ 17:22:34
URL: http://fiffig.bloggo.nu

Åh vad det är svårt ibland! De som mest bara är oförskämt nyfikna kan man ju åtminstone snäsa av lite grann i värsta fall, men när de egentligen menar väl fast det ändå blir så fel... Så svårt!

Tycker det var bra att du markerade att du inte orkade prata. Sen verkar det ju finnad en allmän syn i samhället att går det inte få barn själv kan man ju alltid adoptera. Som en quick fix! Så är det ju inte alls. Dessutom kan det ju finnas en rad olika skäl till varför det alternativet inte är aktuellt överhuvudtaget.

Ibland har jag tänkt att jag ska upplysa min omvärld om vilket helvete det är att vara barnlös, men jag är inte där ännu. För jag är fortfarande mitt uppe i den livskris som detta är. Det kommer kanske en dag när det känns okej att prata om det utan tårar, men tills dess får man lov att vara lite fåordig ibland (medan man försöker blinka bort tårarna).

Kram!

Svar: Ja människor behöver upplysas! Dock är jag inte kvinnan som orkar gära det. Inte än i all fall... Men kanske en dag? Kanske vi gör det tillsammans Fiffig?! ;) Kram!
Fertilitetsresa

C
2013-05-05 @ 18:14:01
URL: http://spyor.blogg.se

Det är nog lättast att börja berätta för de absolut närmaste för att sedan börja bli mer öppen. Jag har alltid haft svårt med att gråta framför folk. Kan knappt gråta framför P så på något sätt har jag lyckats träna bort det. Jag önskar att jag vågade visa känslor mer. Jag tror att du kommer klara av att vara öppen med detta. Jag tror att det kommer kännas lättare då och näsa gång du befinner dig i en liknande situation så kanske du kan lära vännerna lite om ofrivillig barnlöshet :)
Kramar!

Svar: Mmm jag hoppas det... Kram
Fertilitetsresa

plockigt
2013-05-05 @ 18:29:06
URL: http://plockigt.wordpress.com

Jag tycker att det var jättestarkt av dig att finna orden att säga att du inte klarar av att prata om det! Bara en sådan sak tycker jag är svårt... Kram!

Svar: Precis! Så är det! Men med tiden blir der kanske lättare? FÖrutsatt att det går bra då då... Kramis
Fertilitetsresa

Onskan
2013-05-05 @ 19:59:03
URL: http://onskanomattbligravid.blogg.se

Jag tycker det är starkt gjort att klara av och säga att du inte orkar prata om det. Jag gråter väldigt ofta och fort de blir prat om det oftast och börjar någon fråga om de som inte vet säger jag bara att det blir när det blir. Kraaaam

Svar: Mmm det var vad psykologen sa isag, att det var bra att jag kom så långt och att jag inte ska kräva mer av mig själv. Det kommer ta tid tills jag kan prata om det på sådant sätt som jag vill. Kram!
Fertilitetsresa

Ulrika
2013-05-05 @ 21:39:02

Fina du. Var snäll mot dig själv. Bädda mjukt för ditt inre. Låt dina känslor vara med. Är det något jag har lärt mig av allt de här, så är det att det inte går att ha ett förhållningssätt till sin ofrivilliga barnlöshet. Man tror man är cool med vissa saker men så är de egentligen superkänsliga märker man. Att vara ofrivilligt barnlös är som att tidvis gå runt som ett öppet sår. Man blir skyddslös och ömtålig. Ömtålig för andras frågor och påståenden och okunskap. Även om det är i bäst välmening. Men det är bara att följa med. Att vara mjuk och böjlig inför sina egna känslor, som ett grässtrå i en vattenfors. Låta sig översköljas avv vattnet. Man böjs men knäcks inte. varm kärlek till dig, jag vet precis hur jobbigt det kan vara och hur ont det kan göra. Kram

Svar: Åh tack snälla fö din fina fina kommentar med så mycke värme och kärlek - nu blir jag alldeles tårögd igen!! Jag tar till mig det du skriver och jag känner vekligen din värme - TACK! Fina du. Kram
Fertilitetsresa

Rebria
2013-05-05 @ 22:37:06
URL: http://rebria.blogg.se

Det är inte alltid lätt att vara stark, vad nu stark är egentligen. Är det att till synes oberörd kunna prata om en av de saker man upplever svårast i livet? Eller är det att kanske våga visa precis hur ledsen man är, även om det innebär tårar?
Det är svårt helt enkelt, och jag förstår att du vill kunna prata om det utan att bryta ihop. Det vill jag också kunna men jag är inte där just nu tror jag. Väntar på att jag ska orka prata med några av mina närmaste vänner om hur ledsen jag verkligen är över allt detta och hur mycket deras kommentarer och förhållningssätt sårar mig.
Kramar till dig!

Svar: Låter som om du förstår mig väldigt bra <3 Kram
Fertilitetsresa

Maria
2013-05-06 @ 00:43:21

Det är jättesvårt att kunna öppna sig för folk men det blir värt det, stödet och någon att prata med är värt det!
Sen undrar jag, ibland när jag läser verkar du "skämmas" över eran situation men det är inte erat fel!

Svar: Vad tråkigt att du har uppfattat mig så? Jag känner ingen skam alls, för mig är skam kopplat till skuld - och det har jag ingen. Min äggstocksreserv skapades i min mormors mage, den har jag aldrig kunna påverka. Så nej, skuld eller skam har jag aldrig känt. Sorg, ilska och hopplöshet känner jag däremot ofta.
Fertilitetsresa

Mary
2013-05-06 @ 09:25:33
URL: http://saintmaryslog.wordpress.com

Jag förstår att det känns jättetungt att prata om det utan att bli ledsen, även om det är med fina vänner och man känner att frågorna som ställs är med omtanke och vänlighet. Men kanske kan det vara bra att de ändå får veta, för då blir förståelsen bättre. Jag har bara haft svårt att prata med mamma o pappa om det, det har alltid blivit FÖR känslosamt, men med mina vänner har det varit odramatiskt och de har alltid fått fråga hur mycket de vill, men de gånger jag varit ledsen har jag sagt att jag inte vill prata om det och då har det varit helt ok. Dock att dom vetat om själva problematiken så det har inte blivit några spekulationer. Men alla är inte som jag.
Stor varm kram till dig!

Svar: Klok du är :) Menja, lättare sagt än gjort, menjag jobbar på det, även om det inte går så fort som jag önskat... Kramar tillbaka till dig!!
Fertilitetsresa

Langtarefterbarn
2013-05-06 @ 09:27:27
URL: http://langtarefterbarn.wordpress.com

Jag förstår din reaktion. Känslorna är utanpå kroppen mest hela tiden. Jag hoppas att du i alla fall har någon i din närhet som du kan prata med och få utlopp för några av dem.
Jag har också svårt att prata om min infertilitet utan att börja gråta. Kommer man någonsin över det?
Styrkekramar!!

Svar: Jag hoppas att vi kommer över det, mer eller mindre i alla fall, till slut när det har gått några år. Men det är klart, det beror ju på hur det går... Tänk om det alltid kommer att vara ett öppet sår? Tack för styrkan, kramar tillbaka!!
Fertilitetsresa

Elin
2013-05-06 @ 16:31:58
URL: http://endromomfamilj.wordpress.com

Det är verkligen svårt att förklara utan att börja gråta eller helt stänga av sina känslor.. :( Men du har tur att du har så fina människor runt dig som bryr sig så mycket!
De (liksom många av oss andra också) vet inte alla regler, lagar och tillvägagångssätt. Men de vill förstå och hjälpa vilket är det finaste som finns <3

Det känns så djupt in hjärtat när du skriver så jag själv blir alldeles tagen <3

Hoppas inte den nedrans suprecur inte är allt för jobbig mot dig och att du mår bra!
Kram

Svar: Jag HATAR Suprecur! Och jag är såå trött på att var ledsen :( Men nu över till dig: hur har DU det? Hur mår DU?! Kraam
Fertilitetsresa

Tackan
2013-05-06 @ 20:26:19
URL: http://farhuset.blogg.se/far/

Vackert beskrivet Ulrika !

Nu är ju vi i mål men vet så väl känslan och för mig kunde det pendla från en minut till en annan, en period pratade jag väldigt mycket en annan isolerade jag mig .
Att gråta är inget farligt men det kan vara jobbigt att känna sig så utsatt liksom .
En stor varm kram till et

Svar: Jaa de ÄR jobbigt, tar mycket kraft både att hålla inne gråten och släppa ut den :( Tack för kramen!!
Fertilitetsresa




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

fertilitetsresa.blogg.se

Jag och min man var ofrivilligt barnlösa i flera år, jag har mycket lågt AMH-värde ( 0,2 ) . Vi lämnade hormonbehandlingar, missfall och misslyckade ivf:er . Genom äggdonationsbehandling i Finland fick vi sommaren 2014 våra älskade tvillingar!! Nu hoppas vi att en av snöflingorna i frysen ska ge oss ett syskon ♥ ♥ ♥

RSS 2.0