Jag förstår dig kära du! Men va bra att du ändå klarade av att svåra så att dom förstod att dom inte skulle fortsätta fråga om varför. Tycker du ska vara stolt över dig själv!
Jag har samma problem ibland, skulle säga till min chef att jag tänkte ta ledigt typ hela vecka 20 för att jag faktiskt inte mår så bra i allt detta, då kom tårarna direkt... men det blir bättre ned tiden har jag märkt.
Och nu håller jag på med sprutorna så jag känner mig gladare :-)
Många kramar
Åh vad det är svårt ibland! De som mest bara är oförskämt nyfikna kan man ju åtminstone snäsa av lite grann i värsta fall, men när de egentligen menar väl fast det ändå blir så fel... Så svårt!
Tycker det var bra att du markerade att du inte orkade prata. Sen verkar det ju finnad en allmän syn i samhället att går det inte få barn själv kan man ju alltid adoptera. Som en quick fix! Så är det ju inte alls. Dessutom kan det ju finnas en rad olika skäl till varför det alternativet inte är aktuellt överhuvudtaget.
Ibland har jag tänkt att jag ska upplysa min omvärld om vilket helvete det är att vara barnlös, men jag är inte där ännu. För jag är fortfarande mitt uppe i den livskris som detta är. Det kommer kanske en dag när det känns okej att prata om det utan tårar, men tills dess får man lov att vara lite fåordig ibland (medan man försöker blinka bort tårarna).
Kram!
Det är nog lättast att börja berätta för de absolut närmaste för att sedan börja bli mer öppen. Jag har alltid haft svårt med att gråta framför folk. Kan knappt gråta framför P så på något sätt har jag lyckats träna bort det. Jag önskar att jag vågade visa känslor mer. Jag tror att du kommer klara av att vara öppen med detta. Jag tror att det kommer kännas lättare då och näsa gång du befinner dig i en liknande situation så kanske du kan lära vännerna lite om ofrivillig barnlöshet :)
Kramar!
Jag tycker att det var jättestarkt av dig att finna orden att säga att du inte klarar av att prata om det! Bara en sådan sak tycker jag är svårt... Kram!
Jag tycker det är starkt gjort att klara av och säga att du inte orkar prata om det. Jag gråter väldigt ofta och fort de blir prat om det oftast och börjar någon fråga om de som inte vet säger jag bara att det blir när det blir. Kraaaam
Fina du. Var snäll mot dig själv. Bädda mjukt för ditt inre. Låt dina känslor vara med. Är det något jag har lärt mig av allt de här, så är det att det inte går att ha ett förhållningssätt till sin ofrivilliga barnlöshet. Man tror man är cool med vissa saker men så är de egentligen superkänsliga märker man. Att vara ofrivilligt barnlös är som att tidvis gå runt som ett öppet sår. Man blir skyddslös och ömtålig. Ömtålig för andras frågor och påståenden och okunskap. Även om det är i bäst välmening. Men det är bara att följa med. Att vara mjuk och böjlig inför sina egna känslor, som ett grässtrå i en vattenfors. Låta sig översköljas avv vattnet. Man böjs men knäcks inte. varm kärlek till dig, jag vet precis hur jobbigt det kan vara och hur ont det kan göra. Kram
Det är inte alltid lätt att vara stark, vad nu stark är egentligen. Är det att till synes oberörd kunna prata om en av de saker man upplever svårast i livet? Eller är det att kanske våga visa precis hur ledsen man är, även om det innebär tårar?
Det är svårt helt enkelt, och jag förstår att du vill kunna prata om det utan att bryta ihop. Det vill jag också kunna men jag är inte där just nu tror jag. Väntar på att jag ska orka prata med några av mina närmaste vänner om hur ledsen jag verkligen är över allt detta och hur mycket deras kommentarer och förhållningssätt sårar mig.
Kramar till dig!
Det är jättesvårt att kunna öppna sig för folk men det blir värt det, stödet och någon att prata med är värt det!
Sen undrar jag, ibland när jag läser verkar du "skämmas" över eran situation men det är inte erat fel!
Jag förstår att det känns jättetungt att prata om det utan att bli ledsen, även om det är med fina vänner och man känner att frågorna som ställs är med omtanke och vänlighet. Men kanske kan det vara bra att de ändå får veta, för då blir förståelsen bättre. Jag har bara haft svårt att prata med mamma o pappa om det, det har alltid blivit FÖR känslosamt, men med mina vänner har det varit odramatiskt och de har alltid fått fråga hur mycket de vill, men de gånger jag varit ledsen har jag sagt att jag inte vill prata om det och då har det varit helt ok. Dock att dom vetat om själva problematiken så det har inte blivit några spekulationer. Men alla är inte som jag.
Stor varm kram till dig!
Jag förstår din reaktion. Känslorna är utanpå kroppen mest hela tiden. Jag hoppas att du i alla fall har någon i din närhet som du kan prata med och få utlopp för några av dem.
Jag har också svårt att prata om min infertilitet utan att börja gråta. Kommer man någonsin över det?
Styrkekramar!!
Det är verkligen svårt att förklara utan att börja gråta eller helt stänga av sina känslor.. :( Men du har tur att du har så fina människor runt dig som bryr sig så mycket!
De (liksom många av oss andra också) vet inte alla regler, lagar och tillvägagångssätt. Men de vill förstå och hjälpa vilket är det finaste som finns <3
Det känns så djupt in hjärtat när du skriver så jag själv blir alldeles tagen <3
Hoppas inte den nedrans suprecur inte är allt för jobbig mot dig och att du mår bra!
Kram
Vackert beskrivet Ulrika !
Nu är ju vi i mål men vet så väl känslan och för mig kunde det pendla från en minut till en annan, en period pratade jag väldigt mycket en annan isolerade jag mig .
Att gråta är inget farligt men det kan vara jobbigt att känna sig så utsatt liksom .
En stor varm kram till et
URL: http://villbli3.bloggplatsen.se
Vet du en sak? Jag har alltid önskat att jag kunnat gråta när det fanns fog för det. För folk har ofta missförstått mig och inte trott att jag verkligen är ledsen när jag istället för att gråta har tyckt att jag har varit jätteärlig och sårbar verbalt. Men det blir inte lika tydligt utan tårar. Varför dölja sin sorg? Det är längtan efter ett barn och det är tårar för en situation man aldrig ens trott var möjlig. Tårar av kärlek.
Ville bara ge dig en motsatt erfarenhet!
Kramar