Jag känner igen dessa tankar, alltför väl...
Tänker att vi måste sluta pausa vårt liv, börja leva igen och hitta ett sätt att vara lyckliga och må bra utan barn...och sen hoppas att vi inte kommer vara barnlösa för alltid. Svåra känslor och så många tankar....
KRAM <3
Å finaste fina, jag önskar så att du kan få trycka på Play igen och bara vara så härlig, glad och lycklig som bara du kan vara! Kramar
Å kära du, jag förstår så väl vad du menar. Det är en sorg vi lever i.
Jag läste någonstans att ofrivillig barnlöshet är extra besvärligt ur psykologisk synvinkel, för det är ingen avslutad sorg. Om någon dör, måste man förhålla sig till det och gå vidare. Men vi kan inte "gå vidare" så länge det finns en möjlighet att nästa behandling lyckas. Så vi lever i en utdragen sorg, mellan hopp och förtvivlan.
Kan man bli lycklig igen? Jo, jag tror faktiskt det. När den utdragna väntan är över, när man har sitt barn eller har insett att alla chanser är förbi, då tror jag att man kan gå vidare till ett annat sorts liv. Men jag tror inte att ett barn skulle göra mig fullständigt lycklig. Livet skulle fortfarande innehålla smutsiga strumpor och mögel i källaren och rotfyllningar. Samt koliknätter och dagiskräksjuka. Men det skulle bli ett liv med en annan mening.
Jag önskar att jag kunde ge dig något gott råd, men det kan jag inte. Jag vet inte hur det är att leva ditt liv. Hittills har i alla fall jag lyckats gå tillbaka till något slags normaltillstånd mellan behandlingarna, då jag kan skratta och umgås med människor och sätta barnlängtan på paus, i stället för resten av livet. Jag hoppas att du kan hitta dit, på något sätt. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka dit, om den här ruvningen misslyckas.
Allt gott till dig!
Åh fina du! Dina ord påminner så mycket om mina egna tankar för ganska precis ett år sen. Nu hade jag iofs inte mött så många motgångar, men känslan av att aldrig kunna känna sig riktigt lycklig, och rädslan för att det aldrig skulle ordna sig, den känns så väl igen.
På andra sidan plusset är jag kanske heller inte så lycklig som jag borde vara. Oron att något ska gå fel tar ännu mycket tid från glädjen. Senast igår storgrät jag över att jag nojar bort min graviditet och att jag inte är "lycklig nog". Det tar väl helt enkelt tid att komma över de här åren.
Jag hoppas så innerligt på era kommande behandlingar. Och önskar att lite glädje snart sipprar in i ditt liv.
Idag ska du få en redig kram irl!
Kära du. .. jag tror att vo som går igenom liknande saker förstår hur du tänker och känner. Jag får lite andnöd om jag tänker så.
Jag blir ledsen när jag läser att du mår så dåligt, men tycker inte det är konstigt. Det tar väldigt lång tid att bearbeta en livssorg, vilket detta verkligen är.
Kämpa på!
Kram
Tänker likadant som du beskriver... Förhoppningsvis blir det inte så.
Kram! <3
Jag förstår också dina tankar och känner igen mig. Jag har inte läst din blogg så länge eller regelbundet så jag vet inte om du redan går till någon, en kurator eller psykolog. Det är ett långdraget trauma du går igenom. Det är inte alls omöjligt att när du väl har ditt barn i dina armar så känner du inte alls den här omedelbara lyckan som du har hoppats ska infinna sig. Det är då viktigt att du är beredd på det och att det inte betyder att du aldrig kommer att bli lycklig igen. Jag skulle verkligen rekommendera att du hittar någon bra att parata med, någon du litar på och känner att du kan erkänna dina innersta mörka monster för. Både för att bearbeta den sorg och oro du lever med idag och för att hitta vägen vidare i framtiden.
Jag önskar dig all lycka till och hoppas att du både får ditt efterlängtade barn och din lycka åter.
Kram!
URL: http://spyor.blogg.se
Det känns kanske inte så i detta nu men jag vet att du någon gång kommer få känna dig lycklig igen oavsett om du blir gravid eller inte. Kram