Jaa mina vänner... Det har varit tuffa dagar.... :(
Jag vet egentligen inte vad som hände? När jag för en vecka sedan via mailen fick beskedet att vi kan börja vår äggdonationsbehandling blev jag glad, kände förväntan och såg fram emot det. På måndag morgon frågade jag om de hittat en donator till mig? De svarade att de hade en donator och berättade hur väl de stämde överens med våra önskemål (vid första besöket fick man önska fyra saker: hud-, hår-, och ögonfärg samt längd). Vi valde att hon ska vara så lik mig som möjligt. Den donator vi fått stämde på två av önskemålen: hud- och ögonfärg. Min första reaktion var att jag blev besviken ;(
Det var INTE en reaktion jag var beredd på - inte alls?! Jag tror jag fick lite panik/kalla fötter?! Det gick lite för snabbt, jag var inte beredd. Jag fattade inte ens var jag var besviken på? Vad är viktigt? Tänk att det ska vara svåra frågor? Jag gick all in på existensiella frågor och allt svindlade...
Jag var varken då, eller är nu, orolig det minsta för att jag inte kommer älska barnet. Jag känner oerhört starkt för att jag kommer vara 100 % nöjd i slutändan. Jag är helt övertygad om att jag kommer känna att vi har vårt barn i vår famn när den dagen kommer. DÅ kommer jag inte ångra eller vilja ändra på något. Min reaktion handlar om något helt annat, men det är svårt att sätta fingret på det? På något vis är vi inne och pillar i vårt öde. Är det ödet att vi ska ha denna donatorn? Eller är ödet att vi ska vänta och försöka hitta en annan donator??
Jag blev så ledsen på min egen reaktion - jag hade önskat att jag hade hoppat högt av glädje och istället blev jag besviken. Det var inte så jag tänkt eller fantiserat kring detta :( Men jag inser väl att det är en del i processen, det är att ta in och acceptera allt i små små steg och portioner.
Ett barn, jag vill ha ett barn. Men jag vill också att barnet ska veta att jag ville ha just DET barnet och inte bara "ett barn". Förstår ni vad jag menar? Usch, svårt att förklara.
Jag tror absolut som ni säger att jag måste lita på min magkänsla. Så det är den jag försöker hitta nu... Men det är svårt att lyssna till den känslan när huuvdet ekar av en mängd frågor :(
I måndags när allt snurrade i huvudet ringde jag en vän och åkte till henne och pratade en stund, det var bra. Igår pratade jag med min psykolog, det kändes jätteskönt (berättar om det i nästa inlägg, detta är redan alltör långt) och imorgon ska jag träffa ett gäng tjejer som går igenom samma sak som mig och åh vad jag ser fram emot det!!
Såhär i efterhand tror jag att det handlade om att jag gick flera steg tillbaka i min process. Att tacka ja till donatorn gör det så uppenbart att jag inte kommer att bli mamma till ett genetiskt barn. Den drömmen kommer aldrig bli sann. Och fastän jag borde acceptera det så sörjer jag det. En sorg så stor och så omfattande och så levande så att det gör fruktansvärt ont. Jag fattar fortfarande inte hur jag hamnade här? Hur blev livet så svårt? Och jag är så ofantligt trött på all denna ledsamhet och innerliga sorg. Ddet känns som om mitt hjärta håller på att skrumpna ihop
URL: http://onskanomattbligravid.blogg.se
Tusen tack! :D Förstår att det här är jätte svårt.. <3