Hej! Grattis till magen!! Jag hoppas inte att jag gör dig illa med min fråga men söker ett svar som är svårt att hitta. Har läst lite olika bloggar över de som kämpar. Själv fick jag reda på mina extremt dåliga el obefintliga odds innan vi börjat kämpa men sorgen är likväl extrem. Jag försöker nu bearbeta och acceptera för att så småningom orka gå vidare mot äggdonation, vilket jag är så tacksam att det finns!! Men, jag undrar - vore dina känslor annorlunda tror du om du till slut blivit gravid med egna ägg eller är sorgen du känner knuten till kampen i sig? Jag oroar mig nämligen så mycket över att alltid fortsätta känna sorg efter ett genetiska barn. Eller försvinner den smärtan? Såklart kommer du älska dina bebisar som nu är i magen precis så som du hade älskat ett barn från "naturlig tillverkning" MEN sorgen över det genetiska barnet... finns den kvar ändå? Sorg och kärlek kan ju finnas sida vid sida? Hur tror/vet du att det är? Stor kram från en som är mitt uppe i det.

Tack så mycket :)
Det är en väldigt bra fråga du ställer och jag känner igen mig i det du funderar över från mina egna tankar i början, när jag precis fått reda på att ÄD var vår väg till barn. Mitt tankesätt har ändrat sig väldigt mycket från dess, men det är en process och en mycket plågsam sådan… Men när man tagit sig en bra bit på den blir det ljusare och ljusare!

Jag tror att det är en livslång sorg att inte kunna få genetiska barn, men den sorgen får mindre och mindre betydelse och utrymme. Men jag tror aldrig den blir ”noll” om du förstår vad jag menar? När jag var mitt inne i processen och allt snurrade och det var svårt att sortera alla tanakr var jag förtvivlad av det faktum att jag antagligen inte skulle bli genetisk mamma, till ett ”eget” barn. Det som hjälpte mig var samtal med min psykolog på SU som bland annat sa: ”Nej  det blir inte ditt genetiska barn men biologiska – ni delar blod och barnet får dina antikroppar med mera” det betydde mycket för mig, kanske kan det hjälpa dig med? Under hela resan var det ändå två olika diskussioner och processer som pågick i mig: en var längtan till barn och vägen dit den andra var sorgen och bearbetningen att överge drömmen, om hur jag alltid trott att det skulle bli den dagen jag blev mamma. Men jag har ALDRIG trott annat än när väl barnet kommer, kommer jag vara 100 % glad för det och känna mig till 100% som det barnets mamma. Min sorg handlade inte om det, kärleken tillbarnet var jag övertygad om. Men sorgen var hur det blev till, att det inte blev som jag alltid drömt om. Helt plötsligt började jag uppskatta mitt eget utseende på ett helt nytt sätt och sörja att mina gener inte får leva vidare.

Idag när jag är gravid har jag inga ledsamma tankar eller känslor på att det inte är mitt genetiska barn. NU känns det bra, jag längtar till dem så innerligt :)