Tänk idag är det exakt ett år sedan jag blev gravid, ett år sedan solstrålarna planterades in i mig (läs mer i här och här). Jag hade hela tiden en go känsla: från första besöket, dagarna innan inplantering, efter att de satts in och under hela tiden i Helsingfors. Ja jag mådde faktiskt gott under hela ruvningstiden även om jag såklart var nervös typ hela tiden!

 

Under tiden för mina misslyckade ivf:er hade jag aldrig en bra känsla, bara en oroskänsla, som ett mörkt moln som hängde ovanför mig hela tiden.

 

Innan jag åkte till Finland mådde jag så otroligt dåligt. Jag hade bestämt mig (utan att berätta det för någon) att om första försöket inte funkade var jag tvungen att lägga bebisförhoppningarna på paus, för jag ORKADE inte mer, jag var helt slut psykiskt. Minsta motgång i livet i stort förstorade jag upp och hade ett ständigt katastroftänkande. Satt med tårar bakom ögonen, en konstant klump i halsen och magen och mitt hjärta mitt hjärta höll på att pulveriseras av total förkrossning. Usch det är jobbigt att tänka tillbara på det, hur dåligt jag mådde och hur nära total botten jag faktiskt var. Det skrämmer mig. Vad hade hänt om det inte lyckats? Jag vågar inte gå längre i mina tankar...

 

Men från dess jag accepterade och valde att satsa på äggdonation i Finland mådde jag bra och jag TRODDE verkligen på det! Det pirrar i magen när jag tänker på den här tiden! Det var så roligt så många positiva känslor!! Och det är klart, eftersom allt funkade så bra kan jag ju inte annat glädjas över detta - våra första stapplande steg mot våra älskade barn <3

 

Jag är tacksam varje dag.