Jag sattes upp i äggdonationskön på Sahlgrenska i mitten av mars 2013. De sa då att det är 1,5-2 års tid, men troligast minst 2 år kanske mer. Jag har inte meddelat dem om att vi blivit gravida genom ÄD i Finland och ej heller nu att vi fått våra tvillingar. Jag ville vänta och se när vi annars skulle ha fått chansen.
 
I förgår ringde de!! Kvinnan jag pratade med hade först pratat med min man så hon visste att vi har våra barn, så det första hon sa var Grattis! Vi pratade en stund och nu har de såklart strukit oss så igår fick ett annat par ett efterlängtat samtal som förhoppningsvis kommer ge dem massor av kärlek och lycka <3
 
Men jag är lite tveksam till om de är helt ärliga om att vi verkligen kommit fram i kön? De har hela tiden sagt att det troligtvis rör som om minst två år, vilket innebär att detta borde bli verklighet först vårkanten 2015. Till saken hör att jag precis fått och lämnat in en uppföljning på en forskningsstudie. Så i tisdags fick de ett brev från mig om att vi lyckats bli gravida och få barn genom ÄD i Finland. En dag senare ringer de och säger at vi nu är framme i kön? Känns liiite för mycket som ett samanträffande? Men ja, det spelar ingen roll nu :)
 
Jag är såå glad att vi inte behöver gå igenom allt det nu och framförall att vi inte väntade tills vi kom fram i kön! För OM vi hade gjort det hade vi inte haft våra barn! Och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem nu? Min största lycka i livet - att få ha min söta lilla flicka och min söta lilla pojk, som just nu sover så sött?! Livet är underbart med dem - och jag är TACKSAM varje dag för att jag få ha dem, ingenting kommer någonsin att betyda mer än vad de gör <3
barn genom äggdonation, bloggar om ÄD, bloggar om äggdonation, forskningsstudie, gravid genom äggdonation, väntelista, väntetid, väntetider, ÄD, Äggdonation Sahlgrenska, äggdonation, äggdonation Finland, äggdonation SU, äggdonation privat, äggdonationer, äggdonationsbehandling, äggdonationsgraviditet, äggdonationskö, äggdonationsteamet,

Jag är nyfiken på hur du tänkte, vad var det som gjorde att du ville ha en vaginal förlossning ?                     

På grund utav att kejsarsnitt är en stor operation och att det finns risker och komplikationer som kan följa med den (som jag även fick) plus att återhämtningen oftast är mycket längre och tuffare efteråt. Dessutom missar man som mamma den allra första tiden med bebisarna när operationen avslutas och moderkakan tas bort, man sys ihop m m. Och slutligen känns det som om att man ha mer kontorll vid vaginal förlossning, till skillnad från vid ks när man får förlita sig helt på andra.
                 

En fråga bara, med ballongen skrev du att livnmodertappen öppnades väldigt fort. Du fick då vila i fem timmar innan nytt försök att få igång förlossningen gjordes. Efter promenad var du endast öppen 2 cm enligt det här inlägget.. Hade du stängt dig igen då under vilan? Förlåt om jag är trög och inte förstår.. Hoppas det är ok att fråga.

Åh bra att du frågar! Så kan man ju tolka det såklart! Nej alltså ballongen "sprängde" upp livmodertappen så snabbt när den fylldes med vatten, men sedan när de drog i katetern föll ballongen ut och eftersom den inte "segat sig ut" som den skulle gick livmodertappen tillbaka till 2 cm efter en stund. BRA att du frågade!!
 
 
Gäller återbetalningen hela kostnaden som ni haft för ÄD???
 Nej det gäller själva behandlingen och prover vi tagit i Finland. det gäller INTE resor, boende, förlorad arbetsinkomst eller prover/undersökningar m m. som vi har gjort i Sverige. Hoppas på svar snart...
 
 
JÖSSES! Var det NÅGONTING som gick rätt vid din förlossning, förutom att barnen tillslut kom ut?
Nej ingenting?! Jo, vattnet gick på morgonen - det var bra!! Ja vi har olika erfarenheter och upplevelser av våra förlossningar det har jag märkt ju mer man får höra.. Viktigt dock att inte värdera tycker jag - din upplevelse är DIN, min upplevelse är MIN! :) Något jag märkt att många har svårt för. Säger någon något ska många "toppa" det. Det tycker jag är synd. Om du förstår vad jag menar? Jag var nog mer förberedd på relativt snabb förlossning när det väl börjat, för tvillingförlossningar ät ju ofta det. Men ja, jag kan nog faktiskt säga att inget gick som jag tänkt eller hoppats :(
 
 
Hej
Sitter med ett brustet hjärta och tusen tårar
Har gjort ivf resan i snart två år och vårt sista försök i Måndags misslyckades....
Nu står jag mitt i livet och vet inte alls hur jag ska hitta tillbaka. Är inte ensam, jag har världens underbaraste sambo och vi kämpar tillsammans.
Vårt hopp står just nu till äggdonation, förmodligen utomlands.
När jag läst delar av din blogg förstår jag att det är just vad ni har gjort.
Har förstås tusen frågor men inga svar.
Jag är ganska säker på att du kan jag mig lite ro i alla funderingar så min fråga är om du vill dela dina/era erfarenheter med mig/oss?
Ps. Jag är ny i bloggvärlden så vet inte hur jag hittar rätt och vart jag kan skriva till dig.
 Åh jag såå för dig på en  gång när jag läser din kommentar! OCh jag vill GÄRNA hjälpa!! Klicka på "Äggdonation" högst upp i bloggen så hittar du alla inlägg om det och där får du säkert svar på de flesta av dina frågor :) Du är varmt välkommen att maila mig på: fertilitetsresa@hotmail.se så kan vi "prata" mera :) Jag är så TACKSAM för att jag gick vidare till äggdonation, den lycka jag nu har är ofantlig och underbar!! Jag hoppas att det kan bli så även för dig <3 Många kramar
 
 
 
 
Bardkateter, Finland, Försäkringskassan, att vänta tvillingar, blogg om tvillinggraviditet, bloggar om graviditet, bloggar om ÄD, bloggar om äggdonation, bloggkommentarer, bloggläsare, frågor, frågor och svar, frågor om ÄD, frågor på bloggen, förlossning, förlossningen, kejsarsnitt, kommentarer på bloggen, komplikationer vid förlossning, kostnad, kostnad äggdonation, kostnader, livmodertapp, tvillingar, tvillingfödsel, tvillingförlossning, tvillinggraviditet, vaginal förlossning, ÄD, äggdonation, äggdonation Finland, återbetalning försäkringskassan, återbetalning äggdonation,

Den efterlängtade frukostbrickan!

Jag hamnade på uppvak med en sköterska som observerade mig hela tiden. Men hon var lite snurrig också, för flera gånger frågade hon hur känns det? Varpå jag fick svara, ja jag är ju bedövad så jag känner ingenting…? Nej just det! Sa hon lite trött. Sedan skulle de byta bindan (läs jätteblöja) för att kolla hur mycket jag blödde, en gång sa hon: Kan du vända dig lite åt sidan? Hur gör jag då? Frågade jag. Nej just det det kan du ju inte! Sa hon och bad om ursäkt. Haha jag vet inte vad det här handlade om? Kanske hade hon blivit inringd sent och inte hunnit sova innan sitt pass eller så var det något annat? Såklart reagerade de också på min hjärtrytm så jag fick förklara mitt hjärtfel. Men seriöst varför ska JAG behöva informera alla, varför kan de inte stå i mina papper för? Tänk om jag behövt sövas ned eller blivit medvetslös, hur hade de gjort då?? Behandlat det som inte ska behandlas: jag undrar vad som hade hänt om de försökt medicinbehandla så att jag skulle få normal hjärtrytm, hade det varit farligt? Jag måste fråga någon om detta någon gång…

Efter några timmar fick jag i alla fall komma tillbaka till förlossningen. Där möttes jag av maken som satt känguru med tjejen, han hade den lilla tjejen (som bara hade blöja på sig) på sitt bröst innanför skjortan och de satt där och bara möööös <3 Killen blev matad av en sköterska (undersköterska?) med ersättning eftersom han var så liten och behövde få näring snabbt. Jag fick direkt tjejen till mitt bröst och så snart killen ätit upp fick jag även honom och det var en sån underbar värme jag kände – ÄNTLIGEN hade jag mina barn!!! Lyckan var total!!! Och igen grät jag – GLÄDJETÅRAR!!

BB, frukostbricka, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, tvillingar, tvillingfödsel, tvillingförlossning,

Kejsarsnitt

Någon gång efter klockan 03 på lördagsmorgonen kom narkosläkaren till mig. Jag fick återigen berätta om mitt hjärtfel, men denna gången hade de ju all fakta (fast i efterhand så sa han att det var tur att jag berättat det jag gjort annars hade han blivit riktigt orolig!). Han berättade att i vanliga fall använder man sig av epiduralen när den redan är satt och bara fyller på den och på så vis har tillräcklig bedövning för att utföra kejsarsnittet. Men eftersom epiduralen bara hade tagit halva kroppen (jag sa ju att det mesta som kunde gå fel gick fel..) så fick de nu istället sätta en spinal. Spinalbedövningen tar större område och man har ingen känsel från bröstkorgen och ned så man kan inte gå eller röra sig som man kan med epiduralen. Det positiva för min del var att spinalen sätts högre upp på ryggen så min ryggskada försvårade inte denna gång och nålen gick in på första försöket – tjoho något som faktiskt kunde gå rätt gick rätt!

Jag var ordentligt nervös när jag låg där på britsen och de penslade mig med någon operationssprit. Alla i personalen var supergulliga, de lyssnade verkligen på mig och var ett stort stöd! Men det var extra skönt när maken kom in – denna gång i full operationsmundering!

Jag hade bett narkosläkaren att han skulle berätta för mig vad som hände så att jag var med och det gjorde han. Det var 15-20 personer som var delaktiga under operationen och som stod beredda utanför för att ta emot barnen – det var både betryggande att de var så många och skrämmande av samma orsak…

Strax innan klockan 04 på lördagmorgonen kom Ettan (barnmorskan fick trycka upp henne tillbaka genom födelsekanalen och så kunde läkaren ta upp henne ur kejsarsnittet) – en supersöt tjej!! Och hon var så liten men så fin, de visade henne snabbt för mig men rusade sedan ut och maken följde med så som vi bestämt att han skulle göra. Under tiden hade jag en jättegullig sköterska som satte sig med mig och pratade hela tiden. Två minuter efter kom killen, men när de visade honom blev jag rädd, han var betydligt mindre och väldigt blå. Maken har berättat att personal från Neo kallades ned och de fick ge honom syrgas genom Cpap (syrgas som ”trycks” ned i lungorna) och att de pratade om huruvida de behövde intubera honom. Innan de tog beslut om det bestämde de sig för att ta in barnen lite snabbt till mig så att jag skulle hinna se dem. Jag är så glad att jag då inte förstod hur illa däran killen var utan jag blev så glad och lycklig när läkarna kom och visade dem och maken var också med förstås. Mitt i allt detta har en av sköterskorna tagit massa kort med vår kamera – utan att någon bett henne – så vi har jättefina bilder på första gången familjen var samlad <3 Helt otroligt ovärderligt ögonblick!! <3 Både jag och maken grät och pussade barnen och varandra och sa ”Jag älskar Dig” hur många gånger som helst!!

Det var ett väldigt kort men ack så kärt möte, sedan skyndade de ut med barnen. Under tiden skulle kirurgen ta bort moderkakan som satt fast ordentligt, tydligen hade de verkligen fått ta i för att få bort den då den satt fast på ett stort område (vilket resulterade i extra stor blodförlust för mig). Redan då var de tydligen osäkra på om de verkligen fått bort alla rester från moderkakan. Det här har jag läst i journalen i efterhand, det var ingen som sa något till mig, vilket som kunde varit bra nu när vi vet att det skulle komma att krävas ytterligare en operation för min del och att jag blev allvarligt sjuk vilket kunde gått dödligt illa…

Jag uppfattade inget av detta, jag slumrade av och till. Jag bad till och med om ursäkt för att jag inte höll mig vaken!! De log och sa att det är okej, fullt förståeligt om jag är trött efter 40 timmars värkarbete…

Någonstans i slutet blev jag dålig och fick ett blodtryck på 90/45 så de ville snabbt ta mig till observation. På vägen ut fick jag återigen se barnen typ 30 sek eller nåt, men det var fantastiskt!! Återigen är jag glad att jag inte förstod hur det stod till, maken har berättat efteråt. En stor anledning till att killen var dålig var att han inte tog sig igenom födelsekanalen och på så vis inte fått den positiva stressen, hormonpåslaget eller vattnet i lungorna utpressat – vilket tjejen hade. I efterhand har maken berättat hur jobbigt han tyckte detta var, hur maktlös han var och hur otäckt det var att se lillkillen alldeles blå och livlös och hur han aldrig skrek (vilket tjejen gjorde) – det skulle komma att ta flera dagar innan killen gav hals och maken sa varje gång, ja skrik du det är bra!!

förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, kejsarsnitt, komplikationer vid förlossning, tvillingar, tvillingfödsel, tvillingförlossning,

Natt

Fredag kl. 22, vi har nu tredje skiftet personal hos oss. Vi skojar lite (fast jag börjar bli missmodig) om att nu vill vi inte träffa mer personal, nu måste de komma under natten! Jag kan tillägga att fastän det drog ut så mycket på tiden så fanns det ännu inte på kartan för mig att bebisarna skulle komma på annat sätt än genom vaginal förlossning och det var heller inget som diskuterades.

Tvilling 1 har tagit sig igenom förlossningskanalen och ligger 2-3 cm från bäckenbotten – de kunde se att hon hade massor av hår på huvudet - men efterson jag inte öppnat mig mer sedan eftermiddagen utan fortfarande är 8 cm har jag ännu inga krystvärkar.

Strax innan midnatt på fredagen bestämmer de sig för att ta bort ALL smärtlindring från mig och öka det värkstimulerande till max. Alltså snacka om att jag hade ångest när jag visste att det bara skulle göra mer och mer ont för varje värk och det enda jag kunde göra var att andas igenom dem :( Men det hjälpte inte, jag stod fast på 8 cm…

Klockan 01-02 på lördag morgon bestämde de att jag skulle få försöka krysta utan krystvärkar. Vilket i stort sett är omöjligt? Hur f-n gör man när man inte har behovet av att krysta??!! De tryckte inne i slidan på mig och sa HÄR tryck HÄR! Yeah right? Det var otroligt svårt, men jag försökte så gott jag kunde och jag tog i – allt vad jag hade!! Jag blötte igenom min tredje skjorta under ett och samma dygn med svett, så jag lovar att jag tog i! Jag hade ännu inte tappat modet, jag trodde att till slut så kommer det funka!?

Här vill jag tillägga att under hela tiden visade ctg-kurvan och elektroden (på Ettan) att bebisarna mådde väl, vilket som dock skulle visa sig inte riktigt stämma på Tvåan, men det kunde ingen veta då.

Jag krystade och krystade i alla ställningar som tilläts utan att elektroden eller ctg:n skulle tappas/störas. Jag krystade och krystade, de såg Ettans huvud, det hade hår – min make såg och blev glad. Varje gång jag krystade åkte det fram, men åkte tillbaka när jag slutade krysta…

Runt klockan 03 på lördag morgon hörde jag hur läkaren pratade med barnmorskan och sa: ”Ja det enda vi har kvar nu är sugklocka eller tång” men det jag i synnerhet noterade var tonen i deras röster – det lät inte hoppfullt, de trodde inte på det. DÅ kände jag i hela min kropp att nu räcker det! Och jag sa till dem: Nu vill inte jag mer! Och det tog de på en gång. De sa att Ettan har tagit sig hela vägen (sånär på ett par cm) så den bebisen kan vi ta med sugklockan, men risken är att det ändå blir akutsnitt med Tvåan och den risken var allvarlig då det kunde göra att det istället blev urakut snitt.

Så de stängde av det värkstimulerande droppet. Värkarna fortsatte dock, men jag fick nu använda lustgas för att ta mig igenom dem, denna gång var jag superförsiktig med andningen så att jag inte skulle få någon överdos + att mannen var på mig som en hök för att kolla så att vi hade kontakt.

Fortsättning följer…

 

att vänta tvillingar, barnmorska, blogg om tvillinggraviditet, ctg, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, gravid med tvillingar, komplikationer vid förlossning, lustgas, smärtlindring, sugklocka, tvillingar, tvillingfödsel, tvillingförlossning, tvillinggraviditet, tång, vaginal förlossning, värk, värkarbete,

Progress…

När de rullade ner mig från BB var jag öppen 2 cm, när de kollade mig på förlossningen var jag öppen 4 cm runt kl. 12 på fredagen, vid kl. 14 när jag skulle få epiduralen hade jag öppnat mig ytterligare 3 cm och var nu öppen 7 cm, så snabb utveckling/progress – så det såg hoppfullt ut när det väl satte igång! Den personalen som tog emot oss kl. 12 sa då att det kanske hinner bli bebisar innan vi går hem? Tvillingförlossningar går ofta lite fortare än enlings.

Men det fortsatte inte lika bra…

En timme senare, fredag kl. 15, hade jag öppnat mig ytterligare en cm och var jag öppen 8 cm och det såg lovande ut! Men sedan hände inget mer… När andra skiftet personal som skulle jobba kvällspasset kom stod jag fortfarande still på 8 cm. Vi skämtade lite om hur segt det var men sa att nu skulle vi väl ändå inte behöva träffa mer ny personal?!

Jag gjorde vad man kunde, rörde mig så mycket man kunde vilket i sig var svårt för i och med att de ville ha mig uppkopplad för att ha koll på båda bebisarna hela tiden så fick jag inte röra mig fritt, inte ens i förlossningsrummet. Jag kunde ligga i sängen eller stå på vänster sida vid sängen men jag kunde inte gå någon annanstans. Så jag kissade på bäcken en gång i timman, så att urinblåsan inte skulle vara i vägen. Jag stod vid gåbord och vickade på rumpan/höften. Jag satt på pilatesboll och rullade från sida till sida och fram och tillbaka. Men inget hjälpte…

Maken masserade och var ett såå bra stöd – skulle aldrig kunnat önskat mig det bättre han var helt fenomenal!! <3 Men jag lät honom knappt lämna min sida, jag var livrädd för att bli lämnad ensam, även om någon i personalen erbjöd sig att stanna hos mig. Men de kunde inte ge mig den tryggheten som min man kunde. Senare på kvällen berättade barnmorskan att mina föräldrar ringt och var oroliga och ville veta hur det gick. Men förlossningspersonalen kunde pga. sekretessen inte berätta. Klart de var oroliga, det hade gått ett och ett halvt dygn sedan jag sattes igång och de hade inget hört eller fått någon uppdatering alls under denna tid! Men grejen var att vi fick inte ha på mobilen på avdelningen/rummet och jag lät inte mannen gå ut mer än det var absolut nödvändigt, dvs. när han skulle kissa eller hämta en macka fick han gå, men med mitt tillägg: ”Skynda dig tillbaka!!” Men nu fick han lov att springa ut och ringa mina föräldrar snabbt och tala om att vi fortfarande höll på och att det inte kommit några bebisar än…

Jag visste att kvällspersonalen slutade sitt pass kl. 22 och jag var fast besluten att bebisarna skulle komma innan dess! Klockan 21 sa jag ”Nu SKA de ut!!” och barnmorskan sa att det var bra att jag var så bestämd! De sa att de var imponerade över mig som var så positiv och höll så gott humör och försäkrade mig om att jag gjorde allt man kunde och att det faktiskt inte fanns mer jag kunde det var imponerande bara att jag orkade hålla igång så bra som jag gjorde (jag låg nästan ingenting utan höll igång med rörelser för att hjälpa barnen ner). Dessutom ökade de hela tiden det värkstimulerande droppet.

Men det hjälpte inte, när tredje skiftet kom in till oss fredag kl. 22 för att påbörja sitt nattpass, hade jag inte öppnat mig mer utan det var alltjämt 8 cm…

BB, barnmorska, blogg om tvillinggraviditet, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, komplikationer vid förlossning, tvillingfödsel, tvillingförlossning, värk, värkarbete,
Jag skickade in en "Ansökan om ersättning för vård i annat EU-land" i våras och hoppades få ersättning för äggdonationen jag gjorde i Helsingfors, Finland november 2013. I ansökan skickade jag även med kvitton på betalningarna jag gjort.
 
Precis innan sommaren fick jag brev om kompletteringar jag behövde göra:
  • Journalkopior med stämpel från Sahlgrenska (jag hade skickat från Carlanderska som hade kopior på journalerna på Sahlgrenska som de hade skickat efter)
  • Intyget från psykologen (jag hade bara skickat kvittot)
  • Jag valde även att skicka med intyget på att jag faktiskt står i kö för äggdonation på Sahlgrenska (dvs. intyg på att jag är berättigad behandlingen här hemma)
  • Orginalfaktura från kliniken (jag hade skickat en kopia)
  • Bankutdrag på att jag betalat fakturan från kliniken
  • Förtydligande text om vår "resa" och varför vi tog vården i Finland istället för i Sverige (de bad inte om detta, jag skrev det på eget bevåg)
  • m.fl. papper/kvitton
De skrev att de ville ha kompletteringarna till mitten av augusti. Jag tyckte att det var för nära inpå tvillingarnas födelse och var rädd att jag inte skulle kunna/hinna med att skicka in allt så jag bad att få prata med handläggaren. Hon (tydligen endast denna handlaggaren som sitter i Visby som har hand om alla ÄD-ansökningar i Sverige?) ringde upp efter någon dag och förklarade kompletteringarna och svarade på mina frågor. Hon berättade bl.a att man inte kan få ersättning för det som skett i Sverige. ex:.min man tog blodprov både i Finland och på vårdcentralen i Sverige. Vi kommer ev. få ersättning för det i Finland men inte det i Sverige. Detsamma gäller det jag gick privat för och betalade i Sverige, såsom t.ex. psykologen för utlåtande och gynekolog för mätning av slemhinna inför ägginförandet.
 
 Handläggaren sa att grundregel är att jsg kan få ersättning för behandling som utförts i annat EU-land om jag var berättigad till den i Sverige. Jag tolkar det då som att eftersom vi i Västra Götaland får tre behandlingar och jag bara har gjort en (ett misslyckat ivf) och har två behandlingar kvar borde det ge mig rätt till ersättning. Men säker är jag inte...
 
(Men jag tycker det är jättekonstigt att en nationell myndighet utgår ifrån regionala bestämmelser - återigen drabbas många av de olika och orättvisa reglerna i olika landsting - allt beror på var vi bor)
 
Jag fick förlängd tid för att komma in med mina kompletteringar till i mitten av september. För två veckor sedan ringde jag igen och bad att få prata med handläggaren eftersom jag inget hört, för att fråga när jag kan väntas få beslutet? Hon sa att hon skickat frågan om hur många behandlingar jag har rätt till och hur många jag har gjort/har kvar till mitt landsting. Nu väntar hon på svar innan de kan besluta om mitt ärende. 
 
Jag hoppas på positivt svar inom kort!

Epidural

Fredag kl. 14: Nästa sak som jag minns är att narkosläkaren kommer för att sätta epiduralen, jag irriterade mig på hans kommentar, han sa: ”Jag har förstått att du vill ha epidural för att du har lite ont?” detta uppfattade jag mitt i min dimma och svarade: ”Nej jag vill ha epidural för att jag har MYCKET ont!”. Vet inte riktigt vad han svarade på det, men när de så fick resultatet av akutproverna så gav han i alla fall okej till att sätta den. Han förklarade att det skulle bli första gången han satte den på en tvillingmamma.

Men det gick inte riktigt som det skulle när han satte epiduralen…

Läkaren fick inte in nålen, i efterhand har vi kommit fram till att det antagligen berodde på en gammal ryggskada. Efter tredje försöket sa han att han skulle göra ett sista försök och om inte det gick skulle han kalla på en annan läkare. Jag gjorde så gott jag kunde, försökte kura ihop mig så mycket det bara gick och satt blickstilla. På fjärde försöket fick han in nålen... Men för mig, som fortfarande var helt groggy (pga. Lustgasen?) upplevde jag det fortfarande som i en film där allt upprepades fyra gånger. Så MIN upplevelse är inte att han försökte fyra gånger utan fyra gånger fyra gånger = sexton gånger. Det höll på i oändlighet, jag tänkte att jag ger upp jag klarar/orkar inte mer! :( Jag hörde och förstod när de frågade mig om det kändes bra efter att nålen var satt, men då vågade jag inte tro på att det var över, att det var sista gången jag återupplevde samma moment om och om igen? Jag tittade misstroende på dem men när det till slut inte upprepades mer svarade jag ”Ja”. Efter det slapp jag gå igenom allt om och om igen, först då fick jag kontakt med alla igen. Jag och mannen lämnades ensamma och vi brast båda i gråt när vi äntligen kunde prata med varandra. Såå mycket ångest – för oss båda :( (Usch, när jag skriver detta börjar jag gråta igen. Det var så hemskt!)

Jag tror inte att jag kan förklara det här med hur jag upplevde att det var som i en film? Att allt återupprepades? Förstår ni? Har någon annan varit med om det?

Så nu när epiduralen väl var satt skulle man kunna tro att allt var frid och fröjd va? Nej, för under min förlossning gick det inte riktigt som det skulle, för epiduralen tog inte som den skulle… Jag hade innan fått reda på att det skulle ta ca 20-30 min innan epiduralen började verka. Så jag såg fram emot det! Men, epiduralen tog bara på halva kroppen – så ena halvan kändes värkarna precis lika mycket medan de var borta på andra. Det här händer med jämna mellanrum har jag förstått, så det är inte helt ovanligt, men beklagligt. Man skulle kunna tro att hälften av smärtan försvann, så att det bara gjorde hälften så ont va? Nej så funkar det inte, det gör precis lika ont, bara på ett annat sätt – på ett mer irriterande sätt! Om bedövningen inte tar bort på båda sidorna är det ingen mening alls! Det var faktiskt jobbigare på ett annat sätt. Enda ljusningen var att det tog bort den allra högsta toppen på smärtan. Från ryggen gick en liten slang till en större ”ampull” som fästes på min skjorta vid bröstet. Jag frågade om den kunde fyllas på? Det kunde den men det skulle inte behövas för den skulle räcka i åtta timmar!

Åtta timmar skulle dessvärre visa sig inte vara tillräckligt…

blogg om tvillinggraviditet, epidural, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, komplikationer vid förlossning, lustgas, narkosläkare, smärtlindring, tvillingfödsel, tvillinggraviditet,