Förlossningsberättelse – del 2: Igångsättning
Igångsättning
På grund av att jag drabbades av havandeskapsförgiftning, preeklampsi (hög risk vid äggdonationsgraviditet & tvillinggraviditet), var jag inskriven på sjukhuset 1,5 veckor innan jag sattes igång. Man försökte vänta så länge det gick innan man satte igång förlossningen. Läkarna berättade t.ex. att om det var möjligt var det bra om jag kunde gå över till v.37, skillnaden mellan om barnen föddes i v.36 eller v.37 var om de skulle ha sugreflex eller inte. Så målet blev tidigt att försöka ta oss till v.37 (sedan hade de ändå inte sugreflex men det kommer jag till sen).
På morgonen torsdag 17/7 beslutade min behandlande läkare att nu sätter vi igång – spännande och vi kände oss väldigt förväntansfulla!! Man bestämde att första steget blev att föra in en s.k. Bard-kateter. Den ser ut ungefär som en vanlig kateter, förs in i slidan och när den tagit sig ovanför livmodertappen fylls en ballong som sitter längst ut på katetern upp med sterilt vatten. Tanken är att denna ballong, genom tyngdlagen, ska ge ett ”naturligt” tryck nedåt och sakta och gradvis öppna upp livmodertappen – när tappen öppnat sig faller ballongen ut. Läkaren sa innan ingreppet att det kunde kan ta mellan 3-15 timmar ungefär.
Men det gick inte som det var tänkt när de satte katetern på mig…
Klockan 11 på torsdagen förde läkaren upp katetern (det kändes typ inte alls), sedan sa hon att nu fyller jag på ballongen. Och det gjorde ONT, jag kände mig helt svimfärdig men försökte andas på genom smärtan. Läkaren och barnmorskan såg förvånade på mig: Hur går det? Frågade det och jag försökte svara men det gick inte och jag blev totalt genomsvett på bara några sekunder – alltså sjukhusskjortan jag hade på mig blev helt våt rätt igenom på bara några sekunder. Svaret på min reaktion fick läkaren när hon skulle dra i katetetern så att den låg mot tappen – hela ballongen föll ut! Anledningen visade sig (och det kunde varken läkaren eller barnmorskan veta innan, så det gjorde inget fel) var att Tvilling Ett:s huvud låg så lågt att ballongen på katetern kunde inte fyllas OVANFÖR tappen utan den kom I tappen – så det som i normala fall tar 3-15 timmar att långsamt töja ut tappen gjordes på mig inom loppet av 30 sekunder!! Inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde?
Läkaren beklagade det hela, sa att nu vill de inte göra något på ett tag jag måste få vila. Men jag fick en ordentlig blödning när ballongen åkte ut och de sa att denna kraftiga retning kanske skulle kunna räcka för att starta igång förlossningen.
På darriga ben gick jag tillbaka till mitt rum och det som följde nu var konstant molnande värk, typ kraftig mensvärk. Själva ingreppet i sig var fruktansvärt och gjorde väldigt ont, men den kraftiga smärtan klingande lyckligtvis snabbt av och den molnande värken kunde jag ta förhållandevis lätt. Men dessvärre gjorde det att jag nu började bli lite rädd. För det är väldigt jobbigt och svårt att ta en smärta som kommer helt plötsligt som ingen har förberett en på (tvärtom sa de innan de förde upp katetern att den inte skulle kännas särskilt mycket). Min tillförsikt hade nu rubbats…
Fortsättning följer…
URL: http://milominmilo.blo.gg
Oj vilken start. Jag förstår att det inte var helt lätt med tilliten efter det. Även om det inte var deras fel att det blev som det blev.