Till förlossningen!

När vi nu kom in på dag 2 (värkarbetet hade hållit på i ett dygn och jag började bli missmodig och trött på monoton ihållande smärta) var planen att ta hål på hinnorna om jag inte öppnat upp mig något efter natten.

Klockan 10 på fredagsmorgonen låg jag i sängen när jag plötsligt kände att något rann ur mig. Jag sa till min man att antingen så fick jag en flytning eller en blödning? För inte kunde väl vattnet gå när jag låg ner (på sidan)? Jag gick till toaletten (som vi hade på vårt enkelrum) och när jag drog ner trosorna sa det PLASK! och vattnen gick!! Det var näst intill ett glädjetjut jag gav ifrån mig och maken öppnade dörren och kom in. Precis i den stunden kom läkaren och barnmorskan för att ronda. Hur går det här frågade den manlige läkaren? Min make berättade att vi tror vattnet gick. Det var glädjande nyheter, de ville veta om vattnet var klart vilket jag uppfattade att det var, så nu var det bara att vänta.

Men vänta behövde vi inte göra länge innan de riktiga värkarna startade, för det gjorde de med besked! Och barnmorskan beslutade snabbt att jag behövde på komma till förlossningen och få smärtstillning.

Klockan 12 på fredagen kom jag till förlossningen. Vilken barnmorska tror ni jag fick? Jo samma som jag tidigare blev besviken på som jag tyckte var för nyfiken om ni kommer ihåg inlägget jag skrev? Snacka om karma!? Men vet ni, då brydde jag mig verkligen inte alls – jag var bara tacksam att de tog emot mig. Och den barnmorskan var helt okej, men dessvärre var varken hon eller undersköterskan något större stöd varken för mig eller min man i smärthanteringen. Det första hon gjorde var att kolla hur mycket jag var öppen, jag hade då öppnat mig till 4 cm. De kopplade upp bebisarna på monitorn, ctg och elektrod som fästes på huvudet på Tvilling 1, bebisarna såg ut att må bra. Hon frågade om jag ville ha någon smärtstillning och jag sa att jag ville börja med lustgasen. Värkarna kom väldigt tätt så jag började med lustgasen direkt, barnmorskan sa ”jag har inga invändningar eller råd att ge dig jag tycker du andas perfekt i masken”.

Jag och min man har fått höra både på profylaxkursen och på föräldrautbildningen att mannen kunde titta på ctg-apparaten och se när värkarna kom och vägleda mamman så hon kunde vara beredd innan värken kom och börja andas lustgas så att den kunde börja ge effekt innan värken nådde son topp. Men vet ni? Det visade sig (barnmorskan förklarade för oss) att det är en omöjlighet!! Jag/kvinnan känner värken innan den syns på ctg:n. Min man försökte förtvivlat coacha mig men det gick ju inte? Jag sa: Nu är det en värk på gång va? Jag var då beredd på att börja andas i masken. Nej inte vad jag kan se svarade han, varpå jag därför väntade med att ta gasen. Men det VAR en värk och jag började därför andas för sent vilket gjorde att jag inte fick någon smärtlindring förrän dess att värken naturligt började klinga av. Det var såå jobbigt och ett tag lät jag anklagande (fast jag menade det inte så) mot min man när jag sa: Du SA att det inte var någon värk men det var det ju! Ja men jag SÅG inte det svarade han ledsamt. Till slut fick vi inse att han inte kunde hjälpa mig att se när värkarna var på gång utan jag fick helt enkelt ta gas så fort jag kände att värken började.

Fortsättning följer…