Redan innan barnen kom hade jag förvarnats av dem som har fått barn genom ÄD att kommentarerna om vem han/hon är lik skulle hagla. Och det stämmer verkligen!! Det går knappt en dag utan kommentarer. Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt men det gör jag inte, det bekommer mig inte särskilt. Men det ÄR ett himla tjat..
 
Ingen av barnen har samma hårfärg som mig och min man t.ex. och det får vi frågor om hela tiden. Var kommer hårfärgerna ifrån? Och jag vet inte riktigt vad människor menar att vi ska svara på det? "Jo, du vet min farfars mormor hade den hårfärgen, så det verkar som den går igen nu!"? Eller det här med att titta barnen i ögonen och sedan titta mig djuuupt i ögonen och fälla en av två kommentarer: Ni har inte samma ögonfärg? eller Åh hon har verkligen dina ögon!! (Vi har samma ögonFÄRG men inte samma nyans)
 
Jag tror inte detta är saker som egentligen är viktig för de som fäller kommentarerna/ställer frågorna. Men det är så här alla gör. Vi jämför, vrider och vänder försöker hitta likheter. Det blir tröttsamt. Och stundtals skrattretande. När jag får kommentar om att något av mina barn är sååå lik mig (eller "det råder ingen tveksamheter om vem som är mamman här inte!") så brukar jag svara. Tycker du det?
 
Frågar de MIG vem som barnen är lik brukar jag säga att de är lik deras pappa :) Barnens mormor blev ställd en gång när hon fick frågan om hon tycker de är lika mig när jag var yngre. Det märktes att hon tyckte det var jobbigt och inte visste vad hon skulle säga, hon sa bara "jag vet inte?" Efteråt pratade jag med henne om det och sa att du får svara vad du vill, men ett tips är ju t.ex. "de liknar sin pappa men jag märker en del till sättet hur de påminner om min dotter" t.ex. Hon blev glad för mitt råd :)
 
Men om jag då ska prata seriöst, utifrån MIN synvinkel vad det gäller deras utseende. Så ja, de har drag från sin pappa. Sedan TROR och GISSAR jag att vissa specifika drag kommer från donatorn. Ibland funderar jag om jag kommer få träffa donatorn. Om barnen väljer att söka upp henne, om jag får träffa henne kommer jag se drag av mina barn i henne då? Kanske.
 
Arv och miljö påverkar. Hur mycket arvet kommer påverka dem vet jag inte. Jag kan inte veta vilka eventuella sjukdomar de kan ha i sina gener, jag hoppas att jag aldrig behöver fundera på det. Annars förlitar jag mig på miljön, en kärleksfull miljö som ger trygga barn - DET har betydelse <3
 
 
PS. mina tankar har mest handlat om hur JAG ska känna utifrån kommentarer huruvida mina barn är lika eller olika mig. Undrar hur mina barn kommer känna inför sådana kommentarer när de är gamla nog att till fullo förstå hur det ligger till?
 
bloggar om ÄD, donator, genetik, hårfärg, kommentarer, utseende, ÄD,
Först och främst TACK för all respons jag har fått ang. genetik, kommentarer m m som berör äggdonation och mina senaste inlägg! Jag förstår verkligen hur ni som står inför äggdonation suger åt er kring detta. Jag var precis likadan!! Utifrån era önskemål kommer jag skriva fler inlägg ang. detta :)
 
Jag provade att googla "genetik äggdonation" och ganska snabbt kom ett gammalt inlägg (från i somras när jag var höggravid) från min blogg upp. Det är en konstig känsla att läsa mitt eget svar och mina tankar, såhär nu efteråt när barnen finns här. Antingen klickar ni på ovanstående länk och läser hela inlägget, eller så kortfattat var frågan:
 
Vore dina känslor annorlunda tror du om du till slut blivit gravid med egna ägg eller är sorgen du känner knuten till kampen i sig?
 
Delar utav mitt svar:
Jag tror att det är en livslång sorg att inte kunna få genetiska barn, men den sorgen får mindre och mindre betydelse och utrymme. Men jag tror aldrig den blir ”noll” om du förstår vad jag menar? När jag var mitt inne i processen och allt snurrade och det var svårt att sortera alla tankar var jag förtvivlad av det faktum att jag antagligen inte skulle bli genetisk mamma, till ett ”eget” barn....
...Men jag har ALDRIG trott annat än när väl barnet kommer, kommer jag vara 100 % glad för det och känna mig till 100 % som det barnets mamma. Min sorg handlade inte om det, kärleken till barnet var jag övertygad om. Men sorgen var hur det blev till, att det inte blev som jag alltid drömt om. Helt plötsligt började jag uppskatta mitt eget utseende på ett helt nytt sätt och sörja att mina gener inte får leva vidare.
Idag när jag är gravid har jag inga ledsamma tankar eller känslor på att det inte är mina genetiska barn. NU känns det bra, jag längtar till dem så innerligt :)
...det kommer alltid vara två saker: sorgen kommer alltid finnas kvar att jag inte får ett genetiskt barn men den sorgen kommer nog spela mindre och mindre roll. Däremot vill jag verkligen få dig att förstå att till den sorgen finns ingen som helst koppling till mina barn – som jag bär, de står enbart för lycka och glädje!! ♥♥
 
IDAG känner jag annorlunda, och det är jag så glad för!! Det finns ingen livslång sorg. Jag sörjer inte alls något genetiskt barn eller att jag inte blivit gravid på "vanligt" sätt. Jag längtar heller inte efter ett genetiskt barn. Det är en icke-fråga, den existerar inte. Inte alls :)
 
MEN! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är en PROCESS som man måste gå igenom, på olika sätt och som tar olika lång tid. Vägen TILL äggdonation är inte lätt, för mig var den mycket plågsam. men LIVET EFTER äggdonation är för mig en fröjd, ett liv fyllt med glädje - och kärlek som flödar <3 <3
 
Avslutningsvis ska jag berätta något som jag verkligen ALDRIG trodde att jag skulle säga (känna): Idag är jag faktiskt glad att inga behandlingar innan fungerade för om de hade gjort det hade jag inte haft de barn jag har nu och jag vill inte tänka mig ett liv utan dem - de ÄR mitt liv, min livsglädje och den största kärlek jag någonsin känt!!
 
I det gamla inlägget som jag länkar till här ovan kan man även läsa två kommentarer från de som fått barn genom ÄD, och NU förstår jag dem verkligen :) :)
 
Lycka till alla därute som kämpar <3
 
Ps. Idag är jag extra glad över min blogg, för det är verkligen häftigt att blicka tillbaka. Med tårar, skratt och större kunskap och erfarenhet!
barn genom äggdonation, genetik, genetisk förälder, genetiska barn, genetiskt barn, gravid genom äggdonation, process, sorg, sorgeprocess,
Påsk och Storhelg... Som vanligt kommer alltid de "stora tankarna" då. Varför är det alltid så? Jag tänker på hur länge jag vill och kan vara föräldraledig, när passar bra att komma tillbaka till jobbet? VILL jag komma tillbaka till jobbet, dvs. på så vis som allt var tidigare? Hur många procent ska jag jobba? Vad kan jag påverka i min arbetssituation och upplägg? Framför allt vad VILL jag?
 
Och den viktigaste frågan av alla: när vill vi börja med syskonförsök? Det har vi pratat en del med mina föräldrar om under påsken. Mina föräldrar vill inte att vi ska försöka bli gravida igen. Det här hör ihop med att jag fick  allvarliga komplikationer före och framförallt efter barnens födsel. Det kunde gått illa, riktigt illa. Det skrämde mina föräldrar (oss också, men på något vis bleknar det i ljuset av de fantastiska barnen?) och de vill inte att vi ska riskera att något liknande händer igen. Ja ja jag ska inte skriva mer om just detta då jag redan från början valt att inte göra det.
 
Jag pendlar mellan att planera "I de bästa av världar" till "Det mest förnuftiga/rimliga". Är de båda planerna komplativa? I don´t know... Utöver detta funderar vi på semestrar. Där finns också en del drömmar. Men sen kommer pengafrågan: hur mycket pengar har vi? Ja det beror såklart på hur det går med syskonförsöket... Vad ska man våga hoppas på? Hur många behandlingar kommer vi behöva? Kostnad? Tid? Ork?
 
Delikata problem till viss del, frustrerande till annan. Många tankar, funderingar, frågor. Ännu inga svar. Men det är ju bara påsk. Än finns det tid!
barn genom äggdonation, bloggar om äggdonation, frågor om äggdonation, funderingar, föräldraledig, gravid genom äggdonation, komplikationer vid förlossning, kostnad äggdonation, syskonförsök, äggdonation, äggdonation Finland, äggdonation privat, äggdonationsbehandling, äggdonationsgraviditet,