Jag är en person som försöker undvika vad jag kallar klyschor och floskler. "Carpe Diem" (fånga dagen) och "sätta guldkant på tillvaron" KAN förvisso genomföras, men oftast är det bara något som sägs, ett flyktigt ställningstagande/kommentar i en stundens betänkande och sedan är det borta som en vindpust som du bara kände lätt på kinden men som nu har färdats vidare.
 
Men så händer något som får dig att stanna upp. Att se till vad du har. Inse hur betydelsefullt det är och inse att du faktiskt kan förlora det och känna rädsla för det. Inse det värdefulla och känna TACKSAMHET för det du har.
 
Idag har jag pratat med en äldre väninna jag har. Hon har kämpat mot cancer i många år. Jag har stöttat och funnits vid hennes sida i de flesta av dessa år. I tanke och i mening. Genom sms, telefon, samtal och som fysiskt stöd i mycket svåra stunder. Vi har länge vetat att hon aldrig kan bli frisk, att hon är kroniskt sjuk. Målet har istället varit att genom livslång behandling hålla sjukdomen i schack. Det har varit många glädjande besked och många positiva behandlingsresultat. Idag fick vi ett mycket nedslående besked. Hon blir allt sämre. Och hon känner det. Och jag ser och hör hur hennes gnista och kämparglöd börjar falna. Hur länge ska hon orka hålla sjukdomen borta och det ödesdigra slutet? Hur mycket orkar en människa och vad gör det värt att leva? Alla dessa glädjeämnen hon har i livet, hur länge väger de så tungt att det är värt att gå igenom behandling efter behandling efter behandling? Detta är frågor hon själv ställer sig. Och jag lyssnar och ger vad jag kan. Vi har lovat varandra att inte ta ut något i förväg - varken positivt eller negativt - innan hon åter träffar onkologen efter påsk för att besluta om kommande behandlingsmöjligheter. (Hon går redan nu på försöksmediciner, det enda möjligheter som finns kvar.) Hoppet finns och det är det jag när mig på nu. Hon klamrar fast sig på datumet till efter påsk. Ett töcken.
 
Man ska ALDRIG - någonsin - värdera sorg, livskriser eller andra jobbiga saker vi alla går igenom på olika sätt. Men för att återknyta till det jag skrev om i början, om flosklerna att leva i nuet, uppskatta det man har osv. Det är så lätt att säga att man ska göra det, och varje gång vi hör om någon som drabbats av allvarlig sjukdom eller olycka/skada med mera så får vi alla oss en tankeställare. Tiden som ofrivilligt barnlös var fruktansvärt jobbig och det kommer jag för evigt bära med mig. Det är väldigt ofta som jag tänker på alla er som kämpar, jag önskar så att ingen ska behöva gå igenom det. Resan till våra barn gör att jag aldrig någonsin tar en stund av det liv jag nu lever förgiven. På så vis blir det faktiskt inte längre en floskel i mitt liv. Jag tänker på det varje dag, inte hela tiden varje dag, men varje dag är jag medveten om vilken tur jag har som får vara mamma. Jag är så innerligt tacksam för mina barn.
 
Det finns mycket jag skulle önska i världen om det gick. Kärlek, hälsa och glädje <3
 
#mångasvindlandeosammanhängandetankarimitthuvudjustnu
Ofrivillig barnlöshet, cancer, carpe diem, tacksamhet,
Innan barnen kom var jag lite orolig för det här när människor skulle värdera familjens utseende. Vem liknar barnet? Jag var rädd att jag skulle bli sårad att höra att barnen inte liknar mig. Det var en av orsakerna till att jag i vårt förlossningsbrev skrivit att jag ville att personalen skulle vara medvetna om att barnen kommit till genom äggdonation, just för att slippa kommentarer om utseende som påminner om mamma/pappa.
 
Jag hade fått höra från de som fått barn genom äggdonation att den här frågan "Vem barnet liknar" kommer OFTA och det stämmer verkligen!!
 
Första gången kommentaren kom var faktiskt på BB när barnen bara var några timmar. En av barnmorskorna som varit med under värkarbetet tog upp tjejen och sa: Ja det här är verkligen pappas flicka! Ja kanske det? sa vi. Barnmorskan fortsatte: Ja jag menar jag ser INGENTING av dig i henne! Nej det är ju inte så konstigt tänkte vi... Hon tänkte sig såklart inte för då. Undrar om hon i efterhand förstod sitt klavertramp? Just då brydde jag mig inte så mycket, jag var så lycklig för mina barn! Jag blev inte ledsen, men lite irriterad, för det kändes så onödigt...
 
De första veckorna fick vi måååånga gånger frågan: Vem är han/hon lik? Vi svarade "vet inte" de flesta gångerna. Den frågan får vi fortarande flera gånger i veckan. Numera svarar jag i stort sett alltid att de liknar min man. Jag blir inte ledsen när folk frågar, men jag känner mig falsk som inte talar om hur det ligger till..
 
Men jag har också många gånger fått kommentaren att tjejer och/eller killen är sååå lik mig! Och att "det går inte att ta miste på vem som är mamman inte!" Det har faktiskt både min man och min mamma sagt! De säger att killen har mina ögon och tjejen mitt leende. Och det kan till och med jag tycka mig se, fastän jag vet att det är omöjligt (epigenetiken lär inte visa sig än)! Så ja man ser det man vill se <3
barn genom äggdonation, bloggar om äggdonation, epigenetik, genetik, utseende, äggdonation, äggdonationer,
Ja nu är jag tillbaka! Jag har tänkt mycket på min blogg och vad jag vill med den. Anledningen till att jag startade den var för att skriva av mig om känslor och tankar i allt som hände. Och så ville jag kunna hjälpa andra i liknande sits. Det blev min resa till barn och när jag väl hade mina älskade barn i min famn var ju resan slut? Typ.
 
Men den fortsätter, fast på ett annat sätt. Och det är det jag kommer ta upp/belysa fortsättningsvis. Sen har jag verkligen saknat kontakten med er läsare! 😊
 
Men det blir ingen mamma-barn-blogg utan det kommer handla om ofrivillig barnlöshet och framför allt äggdonation. Hur påverkas vi i vardagen av att vi har barn som blivit till genom äggdonation? Vad innebär det för dem? Med mera..
 
Så jag är tillbaka och kommer blogga ett par gånger i veckan gissar jag och "den" som är tillbaka är mensen. Sist jag hade mens var i oktober 2013, märkligt.. Sedan förlossningen har jag haft några småblödningar men inte varit säker på om det börjat eller inte. Denna gång var det inga tvivel! 😉
 
Men det gör också att en massa tankar går igång.. Är jag fertil nu? Ja alltså lika fertil som innan graviditeten? Med ett amh-värde under 0,2 är det ju inte mycket att hurra för men ändå..
 
Vi pratar en del om när vi vill starta syskonförsök. I de bästa av världar, om vi inte behövde ta hänsyn till något annat, är vi nog ganska överens om att vi skulle vilja återvända till kliniken i Helsingfors efter sommaren. Känns mysigt att få drömma lite om det. Men än så länge är det bara på pratstadiet, långt ifrån något beslut 😊
...att blogga. Så jag tänker börja igen! Att sitta framför datorn och skriva långa inlägg hinner jag inte, men mobilblogga lite då och då det hinner jag!
 
Så från och med imorgon återupptar jag mitt bloggande 😊
 
kram till alla som uthålligt kikat in här!! ❤️