Carpe livet

2kommentarer

Jag är en person som försöker undvika vad jag kallar klyschor och floskler. "Carpe Diem" (fånga dagen) och "sätta guldkant på tillvaron" KAN förvisso genomföras, men oftast är det bara något som sägs, ett flyktigt ställningstagande/kommentar i en stundens betänkande och sedan är det borta som en vindpust som du bara kände lätt på kinden men som nu har färdats vidare.
 
Men så händer något som får dig att stanna upp. Att se till vad du har. Inse hur betydelsefullt det är och inse att du faktiskt kan förlora det och känna rädsla för det. Inse det värdefulla och känna TACKSAMHET för det du har.
 
Idag har jag pratat med en äldre väninna jag har. Hon har kämpat mot cancer i många år. Jag har stöttat och funnits vid hennes sida i de flesta av dessa år. I tanke och i mening. Genom sms, telefon, samtal och som fysiskt stöd i mycket svåra stunder. Vi har länge vetat att hon aldrig kan bli frisk, att hon är kroniskt sjuk. Målet har istället varit att genom livslång behandling hålla sjukdomen i schack. Det har varit många glädjande besked och många positiva behandlingsresultat. Idag fick vi ett mycket nedslående besked. Hon blir allt sämre. Och hon känner det. Och jag ser och hör hur hennes gnista och kämparglöd börjar falna. Hur länge ska hon orka hålla sjukdomen borta och det ödesdigra slutet? Hur mycket orkar en människa och vad gör det värt att leva? Alla dessa glädjeämnen hon har i livet, hur länge väger de så tungt att det är värt att gå igenom behandling efter behandling efter behandling? Detta är frågor hon själv ställer sig. Och jag lyssnar och ger vad jag kan. Vi har lovat varandra att inte ta ut något i förväg - varken positivt eller negativt - innan hon åter träffar onkologen efter påsk för att besluta om kommande behandlingsmöjligheter. (Hon går redan nu på försöksmediciner, det enda möjligheter som finns kvar.) Hoppet finns och det är det jag när mig på nu. Hon klamrar fast sig på datumet till efter påsk. Ett töcken.
 
Man ska ALDRIG - någonsin - värdera sorg, livskriser eller andra jobbiga saker vi alla går igenom på olika sätt. Men för att återknyta till det jag skrev om i början, om flosklerna att leva i nuet, uppskatta det man har osv. Det är så lätt att säga att man ska göra det, och varje gång vi hör om någon som drabbats av allvarlig sjukdom eller olycka/skada med mera så får vi alla oss en tankeställare. Tiden som ofrivilligt barnlös var fruktansvärt jobbig och det kommer jag för evigt bära med mig. Det är väldigt ofta som jag tänker på alla er som kämpar, jag önskar så att ingen ska behöva gå igenom det. Resan till våra barn gör att jag aldrig någonsin tar en stund av det liv jag nu lever förgiven. På så vis blir det faktiskt inte längre en floskel i mitt liv. Jag tänker på det varje dag, inte hela tiden varje dag, men varje dag är jag medveten om vilken tur jag har som får vara mamma. Jag är så innerligt tacksam för mina barn.
 
Det finns mycket jag skulle önska i världen om det gick. Kärlek, hälsa och glädje <3
 
#mångasvindlandeosammanhängandetankarimitthuvudjustnu
Ofrivillig barnlöshet, cancer, carpe diem, tacksamhet,

2 kommentarer

JZ79

31 Mar 2015 13:38

Kram!!

Svar: Tack <3 Och kramar till DIG!!
Fertilitetsresa

Crosan76

05 Apr 2015 08:21

Jag förstår precis vad du menar och tänker och känner likadant! Tacksamheten över detta liv vi nu lever har inga gränser. Dessutom tycker jag att vissa "problem" som dyker upp i livet nu (särskilt på jobbet) är inte problem alls i min "nya" värld. Har fått helt annat perspektiv på vad som är viktigt att lägga energi på och inte helt enkelt... En väldigt skön känsla tycker jag!😊 kram

Svar: Åh vad jag håller med dig! :) Man får verkligen perspektiv på vad som är viktigt och det gör att jag mår gott!! Många kramar tillbaka!!
Fertilitetsresa

Kommentera

Publiceras ej