1.Mina föräldrar vet, någon kompis. Annars NEJ ... Vi pratar ganska mycket med varann om allt ,annars har jag min blogg.
2. Vi har inte kommit så långt som IVF ännu, men om mina medicincer inte hjälper så blir det nästa steg.
3. Råd, för början av en utredning överhuvudtaget, så är det nog TÅLAMOD!!!
4. OM du vetat det du vet idag, skulle du försökt börja tidigare med skaffa barn?
Mitt svar på det, blev självklart JA! :S
1. Jag har varit väldigt öppen och berättat för nästan alla jag känner. Alla är väldigt förstående och stöttande. Visst får man svara på frågor, för folk är okunniga, men alla ställer frågorna på ett bra sätt. Jag är öppen som person och skulle aldrig kunna hålla en sån sak hemlig. Särskilt skönt har det varit att alla på jobbet vetat, för då har jag inte behövt hitta på ursäkter om varför jag varit borta...
2. Vi sökte hjälp i november 2011. Nu är jag gravid i v 8 efter vårt första IVF...
3. Som andra skrivit, var beredd på att det tar tid. Mycket väntan! Men också att inte vänta på att sker ska hända, utan ringa och tjata. Jag fick vänta en hel månad extra på spolning av äggledarna för att jag inte ringde och tjatade. Det visade sig att de skickat en kallelse som jag inte fått...
4. Har du bestämt hur många försök du vill ge det om det inte fungerar???
1. Alla som känner oss vet om vårat problem. Jag är inte en sån människa som tycker att det är för privat eller som har svårt för att tala om att vi faktiskt kämpar riktigt hårt för att få bli gravida. Ibland blir det tryckt stämning, andra gånger får man enorm sympati! Ingen som inte är i det själv förstår, men vissa människor ger iaf ett fantastiskt stöd och enorm förståelse. Dem värderar jag högt! Vissa förstår inte alls att det är jobbigt och har dem barn själva undviker jag dem till 99,9% för att slippa spela teater i deras närvaro. Jag vill kunna vara mig själv bland mina vänner :-)
2. Jag fick veta om min pco redan vid 16 års ålder. Så när jag träffade min sambo fick han veta allt och det gjorde att vi sökte hjälp i så ung ålder (jag var 20 år) och i dag är jag 23 år. Vi gjorde första ivf-försöket i januari, för 11 månader sen.
3. Att inte ha för höga förhoppningar, det slår så hårt när man misslyckas. Vara insatt i att det kommer ta enorm kraft, tid och ork. Det är mycket väntan och funderingar, kring allt. Försök hitta något som man mår bra av att göra. Tveka inte på att avböja något som känns jobbigt, vara rädd om sig själv och sin hälsa. Ha lite jävlar i sig, så man verkligen poängterar för läkare hur viktigt det är att få veta allt osv. Skulle också tipsa om samtalsstöd av någon form, nära vän, kurator eller någon i liknande situation! Och framför allt, att inte glömma bort sin partner i det hela.
4. Jag är lite nyfiken på vad ni gjorde innan ni började försöka, så att säga :-) Reste ni mycket? Tog karriären mycket tid? Har du någon i din bekanskap som varit eller är ofrivilligt barnlös?
Kram!
URL: http://ettlivblirtill.wordpress.com
1. Berättar ni för andra vad ni går igenom? Om ja, hur tar de det? Om nej, hur får du utlopp för alla frågor, funderingar, rädslor, frustration med mera?
- Nej. Vi har berättat för mina 3 systrar och mamma, mamma har i sin tur skvallrat vidare till sin man och min moster.. Två "avlägsna" vänner till mig vet om att vi ska göra IVF, har varit lättare att berätta för dem över en öl än de vänner man träffar mer ofta. C har bara berättat för en kompis.
- INGEN vet om att vi nu har börjat på vårt första försök. Så vitt de vet väntar vi fortfarande på en samtalstid inför start.
- Jag skaffade en blogg (en annan än den jag har nu) där jag ventilerade mina känslor och tankar. Och jag pratade och "bråkade" mycket med min sambo.
- Jag skaffade en användare på www.familjeliv.se (Cohen) där jag fått svar på MASSVIS av frågor och funderingar!!!
2. Hur länge har du varit inne i "IVF-karusellen" (tid räknat från dess ni sökte hjälp)?
- Vi sökte hjälp oktober 2010.
3. Om Du skulle ge råd till dem som är i början av "karusellen" vad skulle du då ge för råd?
- Var beredd på att det tar TID. Stressa inte upp dig över det, utan bli istället tacksam om det är så att det går snabbare än du tror.
- Fråga allt du undrar. Inget blir bättre av att hålla för sig själv o grubbla på nätterna i ända. Prata mycket med din partner under hela processen.
- Var beredd på att det är PSYKISKT jobbigt. Väntan, tidsbokningar, smita ifrån jobbet, blodprover, hormoner, massa dyra mediciner, humörsvängningar, en kropp som inte fattar vad som händer och att man känner sig väldigt Ensam (såvida man inte har vänner som också genomgår ivf samtidigt).
4. Här får du ställa en fråga till mig - om du vill - som du även själv ska svara på!
- Oj, vad svårt. Jag klurar på en och skriver den i en annan kommentar istället :)