Vill ägna ett inlägg till de av mina bloggläsare som har plussat! Några av er kommenterar ofta på min blogg (och ger mig värme och pepp!) - Ingrid, M och nu senast Lilla S - jag är verkligen glad för er alla!!

 

Samtidigt känner jag ödmjukhet för det som Ingrid säger och som jag tror beskriver något som de flesta som har varit ofrivilligt barnlosa som sedan "lyckats plussa" känner - ska man kunna tillåta sig själv att vara lycklig då och slappna av? Ingrid brottas ju dessutom av ledsamma minnen som jag bara kan försöka tänka mig in i hur det känns, hoppas att jag aldrig blir varse om det, och önskar att ingen någonsin skulle behöva det!

 

Jag har ju tidigare berättat om mina förbjudna tankar, jag tror de finns där både när man längtar efter att bli gravid och när man väl är gravid. När man är gravid BÖR man ju vara glad när man väl är där man längtat så länge? Men samtidgt måste det vara så oerhört svårt att ändra fokus? Att efter månader och år inte vågats hoppas på på plus, eller hoppats och sedan blivit nedslagen när mensen kommer. När väl graviditeten är ett faktum måste det vara oerhört svårt att "gosa in sig" i den underbara vetskapen om att ett liv växer inne i sig?! Jag säger inte att jag vet eller förstår det här, jag var bara gravid som jag visste om i en vecka (fick missfall i vecka 5-6), det var himlastormande då och jag hann inte förstå fullt ut ändå. Jag pratar inte om mig själv, utan jag funderar på er situation. Usch, känns som jag svamlar? Det här inlägget blev inte riktigt som jag tänkt..

 

Jag önskar att graviditetsbeskedet och hela graviditeten i sig vore en varm, mjuk omhuldande känsla för er alla - för Vi förtjänar det - allihopa!

 

Ett särskilt gratiis till Ingrid, M & Lilla S - ni är så fina och era kärleksfulla hjärtan kommer göra er till underbara mammor - jag önskar Er All Lycka!!