I flera dagar har jag gått och väntat på att IVF-kliniken i Falun ska höra av sig. Jag har satt stort hopp till att de ska ordinera mig Prasteron (dhea). I Onsdags ringde de. Jag var på jobbet, satt i möte, gick ut till ett annat sammanträdesrum och tog samtalet. De sa nej. De kommer inte ordinera mig Prasteron. De tar sig inte an mig som patient. De rekommenderar mig äggdonation. De beklagade. Och önskade mig lycka till.

 

Allt blev svart, jag började lipa. Tog mig så snabbt jag kunde in på toaletten, höll på att bryta ihop totalt. Pratade typ högt till mig själv: Skärp dig! Bit ihop! Du får lipa seeen!! Torkade tårarna, försökte andas lugnt och till slut gick jag ut (men det tog ganska lång tid. Försökte vara oberörd när jag kom tillbaka till mötet men höll låg profil. Trodde nästan att jag "lyckats" och att ingen märkt något, men när vi gick därifrån sa en kollega: Du fick dåliga nyheter innan förstår jag? Jag svarade att det var så men att jag inte orkade prata om det vilket kollegan förstod. Jag lipade hela vägen hem och fortsatte sedan när jag kom hem. Dagarna sen des handlar bara om att inte lipa om jag lämnar hemmet....

 

VARFÖR ska det vara så förbannat svårt??! VARFÖR är det ingen som vill ordinera mig Prasteronet? jag misstänker att det kan påverka de privata klinikernas statistik över "lyckade behandlingar"? Varför skulle de annars inte ge mig det?? Jag vet att det är superlåga chanser men TÄNK OM - tänk OM jag kan vara en av dem som det funkar för!!

 

Jag har nu skrivit ett desperat meddelande till en person jag kände för några år sedan som jag tror kan tänka sig att hjälpa mig. Men den läkaren har ett helt annat ansvarsområde... Inväntar svar, men vet inte vad jag ska hoppas på? Allt känns så hopplöst och förgäves. Vet helt ärligt inte hur mycket mer jag orkar. Vill bara ligga och gråta till dess det inte finns några tårar mer :(