Känner nu att jag var lite kaxig när jag skrev inlägget Hönan Agda men jag kände så - DÅ!

 

Då myste jag av att var ruvare, det här är första gången som jag ruvar, med mina egna ägg kom jag aldrig så långt vid IVF-försöken. Jag älskade känslan av att veta att jag hade äggen i mig. Det kändes nära sedan de sattes in (mina fina fina underbara solstrålar!) och jag kunde behålla lyckokänslan och minnas den varje gång de "dumma tankarna" försökte komma till ytan. Nu börjar det bli svårare och svårare att trycka ned dessa tankar...

 

Jag ÄLSKAR den pepp som jag fick på mitt förra inlägg, utav er som talar om för mig att jag ska vara lugn, huruvida jag känner något eller inte just nu har ingen betydelse för resultatet på torsdag! Ni peppar verkligen, tack för att ni gör det!!

 

Men från att jag var nöjd och glad att vara ruvare och helst ville skjuta på testdagen börjar det nu bli en ren pina och tiden fram till torsdag känns lååång :(

 

Men men, det är bara att vänta hoppas - och att ni fortsätter hålla tummar och tår (och annat ni kan gripa tag i)!! ;)

Kärlek till Er ♥