Nyheten har väl nått alla, och in synnerhet registrerats av ofrivilligt barnlösa, att prinsessan Madeleine är gravid igen?

 

 

Ja man kan väl lugnt säga att de inte har några problem med fertiliteten?

 

Vad roligt! sa min man när vi hörde det på nyheterna. Och jag blir så besviken och ledsen på mig själv för att jag INTE tycker det är roligt. Jag gläds inte alls med dem? När jag var ofrivilligt barnlös och kämpade för att bli gravid kunde jag inte glädjas med dem som blev gravida. Jo med huvudet kunde jag det, men inte med hjärtat. Det var lite lite lättare om jag visste att de som var gravida hade kämpat för det. Då kunde jag i alla fall var lite glad en liten pyttestund för dem. Sedan tyckte jag oerhört mycket mer synd om mig själv, tyckte livet var fruktansvärt orättvis och förbannade vår otur och undrade varför vi straffades och inte kunde välsignas och få barn??

 

Tar det aldrig slut? Nu har jag ju två underbara barn - den största lyckan i livet har jag fått!! Ändå kan jag inte glädjas med prinsessparet? Varför? Antagligen för att åren som ofrivilligt barnlös gjorde stora själsliga sår, som fortfarande är öppna, de har läkt ute i sårkanten med de står fortfarande och blöder. Det är min bästa liknelse. Och det gör mig ledsen. Återigen vill jag snabba på processen med hur jag VILL tänka! Jag VILL glädjas med alla som får barn, ända in i hjärtat och verkligen LYCKÖNSKA dem med hela mitt hjärta uppriktigt!

 

Ofrivillig barnlöshet är ett rent helvete. Ett helvete jag faktiskt har lämnat i praktiken och teorin. Men i själen är jag en mamma till världens finaste tvillingar som fortfarande läker från min tid som ofrivilligt barnlös och alla skador jag fick på min resa. Kanske står såren öppna för kroppen och själen vet att vi önskar syskon? Då blir det en ny resa. Förhoppningsvis en kortare resa men med samma slutdestination