En sak som slog mig när jag satt i väntrummet på barnmorskemottagningen igår var att jag ser mig själv fortfarande som ofrivilligt barnlös - det är som min identitet. Jag känner inte alls någon gemenskap med de andra som sitter där med sina magar eller de med sina barn i famnen eller i barnvagnen. Jag känner mig fortfarande fruktansvärt ensam och utanför.

 

Och barnen som jag ser och möter i min vardag då? Jag har gått från att vara oerhört barnkär, men efter en tid i kampen till ett barn började jag känna ilska/avundsjukhet/agg/jagvetintevilketordsombeskriverdetbäst för alla barn i min omgivning - de är det jag önskar men inta har kunnat få! Hur ställer jag om huvudet? När sker det? Vad måste jag göra för att börja tänka annorlunda? Klart att jag måste ge det tid också, ofrivilligt barnlös har jag varit i flera år, längtan till barn har jag haft många fler år och gravid har jag bara varit i två månader. Men ändå, min bitterhet vill jag skaka av mig och byta ut den mot lyckliga känslor.

 

Jag vet att vi har BF i augusti, men det finns inget i min som tror att vi faktiskt ska få barn då. Jag har ganska väl tagit till mig att jag är gravid, att det finns två underbara liv i mig som växer - men fortsättningen kan jag inte se eller tro på än. Kanske blir det skillnad när jag får mage och kan känna dem? Men det är såå overkligt!!

 

Ser fram emot min nya identitet: Mamma