Progress…

När de rullade ner mig från BB var jag öppen 2 cm, när de kollade mig på förlossningen var jag öppen 4 cm runt kl. 12 på fredagen, vid kl. 14 när jag skulle få epiduralen hade jag öppnat mig ytterligare 3 cm och var nu öppen 7 cm, så snabb utveckling/progress – så det såg hoppfullt ut när det väl satte igång! Den personalen som tog emot oss kl. 12 sa då att det kanske hinner bli bebisar innan vi går hem? Tvillingförlossningar går ofta lite fortare än enlings.

Men det fortsatte inte lika bra…

En timme senare, fredag kl. 15, hade jag öppnat mig ytterligare en cm och var jag öppen 8 cm och det såg lovande ut! Men sedan hände inget mer… När andra skiftet personal som skulle jobba kvällspasset kom stod jag fortfarande still på 8 cm. Vi skämtade lite om hur segt det var men sa att nu skulle vi väl ändå inte behöva träffa mer ny personal?!

Jag gjorde vad man kunde, rörde mig så mycket man kunde vilket i sig var svårt för i och med att de ville ha mig uppkopplad för att ha koll på båda bebisarna hela tiden så fick jag inte röra mig fritt, inte ens i förlossningsrummet. Jag kunde ligga i sängen eller stå på vänster sida vid sängen men jag kunde inte gå någon annanstans. Så jag kissade på bäcken en gång i timman, så att urinblåsan inte skulle vara i vägen. Jag stod vid gåbord och vickade på rumpan/höften. Jag satt på pilatesboll och rullade från sida till sida och fram och tillbaka. Men inget hjälpte…

Maken masserade och var ett såå bra stöd – skulle aldrig kunnat önskat mig det bättre han var helt fenomenal!! <3 Men jag lät honom knappt lämna min sida, jag var livrädd för att bli lämnad ensam, även om någon i personalen erbjöd sig att stanna hos mig. Men de kunde inte ge mig den tryggheten som min man kunde. Senare på kvällen berättade barnmorskan att mina föräldrar ringt och var oroliga och ville veta hur det gick. Men förlossningspersonalen kunde pga. sekretessen inte berätta. Klart de var oroliga, det hade gått ett och ett halvt dygn sedan jag sattes igång och de hade inget hört eller fått någon uppdatering alls under denna tid! Men grejen var att vi fick inte ha på mobilen på avdelningen/rummet och jag lät inte mannen gå ut mer än det var absolut nödvändigt, dvs. när han skulle kissa eller hämta en macka fick han gå, men med mitt tillägg: ”Skynda dig tillbaka!!” Men nu fick han lov att springa ut och ringa mina föräldrar snabbt och tala om att vi fortfarande höll på och att det inte kommit några bebisar än…

Jag visste att kvällspersonalen slutade sitt pass kl. 22 och jag var fast besluten att bebisarna skulle komma innan dess! Klockan 21 sa jag ”Nu SKA de ut!!” och barnmorskan sa att det var bra att jag var så bestämd! De sa att de var imponerade över mig som var så positiv och höll så gott humör och försäkrade mig om att jag gjorde allt man kunde och att det faktiskt inte fanns mer jag kunde det var imponerande bara att jag orkade hålla igång så bra som jag gjorde (jag låg nästan ingenting utan höll igång med rörelser för att hjälpa barnen ner). Dessutom ökade de hela tiden det värkstimulerande droppet.

Men det hjälpte inte, när tredje skiftet kom in till oss fredag kl. 22 för att påbörja sitt nattpass, hade jag inte öppnat mig mer utan det var alltjämt 8 cm…