Jag har skrivit lite grann om detta tidigare, men jag har många tankar kring eventuella syskon till tvillingarna... Ja vi går fram och tillbaka. Intuitivt känner jag att jag vill gå igenom en graviditet igen (helst utan hög risk och utan komplikationer) jag vill få fler barn. Men sen känner jag att vi är "lilla perfekta familjen" nu. Varför jinxa? Jag försöker också se på det helt praktiskt, min man har ett arbete som innebär att han är borta mycket, därför måste jag planera för att vara ensam med barnen stor del. Hur fungerar det med fler barn? Jag har två händer, de passar perfekt till två barn. Visst jag fattar att vi löser allt, men om vi nu ska använda oss av de fina eskimoäggen på Fertinova så vill vi ju planera på bästa sätt. Ny bil är en självklarhet för att få plats, det löser vi ju tämligen lätt rent praktiskt. I huset har vi ett sovrum till (om tvillingarna sover i ett rum), så vi måste inte bygga till eller flytta. Känns tråkigt att prata om det så praktiskt. Rent praktiskt är jag lite tveksam i nuläget, rent känslomässigt är jag redo sedan länge!!!

 

Så hur får jag ihop hjärta och hjärna? Jag tror dock att tankarna ofta är detsamma vid -lets-make-love-and-try-to-get-pregnant-sättet, riktigt redo känner man sig nog aldrig? För det är så nervkittlande svindlande bara att prata högt om det!! En sak är vi dock enade om jag och maken: vi tänker inte skydda oss. Skulle vi mot förmodan bli gravida så är det underbart och såå välkommet!! Men knappast troligt vilket jag har accepterat :)

 

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det känslomässiga börjar ta överhanden: jag längtar till fler bebisar! Jag gör det! Anledningen till att jag bromsar mig är för att jag försöker "tänka på allt" och vad som är bäst för hela FAMILJEN, inte bara vad jag vill! Det är ett stort steg, men jag har nog så smått börjat lyfta på ena foten... ;)

 

Kramar till alla ni fina därute!! <3