Det börjar kännas i kroppen att det närmar sig. Tänk ändå, att jag har hoppat på karusellen igen? Typ samma karusell som sist men ändå SÅ olik – helt andra färger, ljus och sittplatser att välja mellan. För att inte tala om farten, förväntningarna  och priset för karusellfärden!

Okej, nog med metaforer! Men det virvlar lite i huvudet på mig. Det är en liknande resa, och visst minns jag en del från förra färden, men ändå inte.. Det är så himla mycket som jag har glömt (förträngt?)! Förra gången var jag så nervös, orolig och så rädd att det inte skulle funka – för vad skulle jag göra då?! Denna gång ser jag fram emot det, gläds åt möjligheten att få göra det igen.

Och denna gång ska jag försöka att njuta av resan, inte bäva inför allt som kan gå fel. Våga hoppas och tro att det går vägen och vara medveten i varje steg, på ett finns sätt med tilltro. Förra gången fick jag den känslan när jag var på plats i Helsingfors. Ett lugn, en tilltro som jag inte känt någon gång tidigare sedan vi började vår kamp mot ofrivillig barnlöshet. Jag hoppas att jag kan få och behålla den känslan även denna gång.

Nu ska jag inte måla fan på väggen, men av någon anledning har jag alltid känt (sedan tankarna på syskonförsök började) att det inte kommer ta första gången, utan att det kommer krävas några resor innan det blir ett barn.

Så jag velar med den intuitiva känslan med risken att det inte kommer fungera (direkt), och tanken i huvudet med den önskvärda känsla: våga tro och njut av resan ♥