Nu börjar min tjejsemester lida mot sitt slut.. Imorgon åker vi hem igen! Lite vemodigt, men ändå skönt...
 
Spännande saker har jag ju framför mig. Ska kämpa med tilltron och hoppet bara...
 
Kram till Er Alla och stort TACK för Er peppning!! ❤
Tack snälla ni för era kommentarer ang. förra inlägget - ni är mitt största stöd och informationskälla! :)
Men vet ni vad som hände? En vecka försebad men Innan måndagen hann bli tisdag kom den! Den där som jag typ alla andra månader om året hoppas att inte få se, sök nu upp ääääntligen :) Så idag har jag startat med Östrogentabletterna och meddelat kliniken! Att det måste strula in i det sista är ju trist men nu är vi rätt i schemat i alla fall :) :)
Jag väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar. 
 
Det hjälper inte :(
 
Börjar bli orolig! Vad händer om jag inte kan börja med Progynon i tid/som beräknat (dvs. Imorgon) kan det inte bli insättning som planerat heller då? Någon som vet??
Väntar fortfarande på att mensen ska komma.. Nu när jag verkligen vill ha den så lyser den ned sin frånvaro :( 

För att vara på den säkra sidan och slippa tänka på det så har jag idag gått till Apoteket och köpt två graviditetstest. Ska ta ett nu på direkten och ett imorgon bitti har jag tänkt. Men jag är helt övertygad att jag INTE är gravid. Men kanske är det någon spänning som kan släppa om jag tar testet så att mensen sen kommer jag vill verkligen börja med medicinen på måndag som planerat!!
Ja det är typiskt att kroppen strular när det gäller...
Det var beräknat att jag skulle få mens I tisdags. Men det har jag såklart inte fått... så nu har jag mailat kliniken för att få reda på hur/om det påverkar behandlingen. 
 
Det här svaret fick jag:
Din mensen borde börja före 28/10. Vi väntar bara. Anmäla mig när har börjar. Om det har inte börjat före måndag då vi måste bara vänta på och du kan inte börja  Progynon innan din mensen börjas.
 
Kroppen spelar en ständigt spratt eller hur? Som sagt: typiskt!!
Under vår spahelg hade jag ägglossning. Vår sista chans innan äggdonationsbehandlingen... Hoppet när man ser den glada gubben på teststickan tänds och jag börjar tänka "tänk om?"  Så även denna gång. I två veckor går jag sedan och hoppas lite i smyg fastän att jag inser att har det inte funkat på över tre år så lär det inte göra det denna gång heller
 
Och det gjorde det inte heller:
 
 
Så nu slås modet ner. Igen. :(
 
Jag vet, jag ska inte lägga någon vikt på detta utan blicka framåt. Jag är mitt i ÄD-behandlingen nu och om en vecka börjar jag med Östrogentabletterna. Men ändå, det är så j**la irriterande att veta att det egentligen inte finns något som talar emot att vi skulle kunna bli gravida på egen hand. Fast de har ju också sagt att det inte är troligt...
 
Alla läkare har också varit eniga och mycket tydliga i att vår största chans (om man nu jan kalla 40 % som stor chans?!) att bli föräldrar är genom äggdonation. 
 
Så på något vis gäller det att hålla ihop hoppet var än vi står...
Imorgon åker jag på semester med ett gäng tjejkompisar!! Känns väldigt välbehövligt och ska bli såå kul!!
 
så bloggandet kanske minskar under några dagar, men jag är ju snart tillbaka!!
 
Många kramar till alla Er fina läsare <3
Jag har ju redan inlett min äggdonationsbehandling även om det inte riktigt känns så. För en vecka sedan tog jag nedregleringssprutan Och om ytterligare en vecka ska jag börja ta Östrogentabletterna. Så jag är igång! Med mycket blandande känslor...
 
Jag lämnar lite smårapporter till kliniken men annars händer det inte så mycket. Jag har bokat vul till i början av nov och sedan är det i mitten på nov som ägginsättning är planerat...
 
Jobbar väl mest med tålamodet och mitt eget humör :s
Varje gång jag är hos dietisten så gråter jag? Jag sa det till henne denna gången att jag fattar inte varför och att jag faktiskt inte gråter heeeela tiden i vanliga fall. Hon däremot tyckte inte att det är så konstigt - det var ju här allt började. Och det är sant. Idag är det ett år sedan vi började på Sahlgrenska. Det känns så tragiskt att det inte har gett frukt på något vis :( Jag berättade alltid lite om vad som är på G i mitt liv när jag är hos dietisten och jag berättade om hur jag fick en donator men hur ledsen jag var över min egen reaktion. Att jag hade velat bli GLAD när vi fått det beskedet men inte blev det. Hon gjorde denna liknelse (ungefär) till mig:
tänk att du Åker skidor men du ramlar och slår dig varje gång du åker nerför backen (liknas med mina misslyckade behandlingar) men du åker upp i liften och åker nerför backen igen (hopp och förtvivlan). Du har fullt med blåmärken på kroppen efter alla gånger du ramlat. klart att det inte är roligt att ge sig upp i liften för att åka ner för backen igen! Och det spelar ingen roll om människor säger att det är roligt att åka skidor! För du har ont. Det är inte roligt att åka skidor när man är alldeles blåslagen. 
 
klokt tycker jag. 
 
Under ganska lång tid har jag gått omkring och haft dåligt samvete för att jag inte är "glad" eller ser fram emot att behandlingen börjar och att jag snart ska få åka till Finland för ägginsättning. Häromdagen (efter mitt besök hos dietisten) slog det ned som en blixt för mig: VARFÖR skulle jag vara glad? Varför har jag över huvud taget haft de förväntningarna på mig?? Vilken människa är glad för en BEHANDLING? Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom äggdonation är en behandling för att boka sjukdomen. Jag ser inte fram emot att behandlas för sjukdomen jag längtar tills den dagen jag är botad!!
För att återkoppla till mötet med dietisten kan jag sammanfatta det med att det gick bra, dock faktum kvarstod: viktuppgång på + 1,3 kg sedan sist. Inte roligt. Men samtidigt så har jag ändå lite förståelse till mig själv faktiskt. Det ÄR för mycket att begära att jag ska orka att fixa allt perfekt när det är så mycket som jag mår dåligt över och som är jobbigt. Men å andra sidan blir det heller inte bättre om jag går upp i vikt under tiden.... :(
 
Så " jag kämpar på"!
 
Hon är klok dietisten, hon sa en del saker som fastnade i mitt huvud, jag ska berätta om det imorgon! Hörs då!
Kramar till Er Alla <3
Den senaste tiden har jag inte hållit/följt mina kostråd helt och hållet. Och priset för det syns ju på vågen. Det är oerhört svårt att hålla sig motiverad när allt som har med barnagörandet känns som en stor kraftansträngning. Det är inte på något vis att jag svullar eller överdriver. Men jag plockar inte bort allt onödigt längre. Jag tillåter mig lite sås, är inte alltid noga med att halva tallriken ska bestå av grönsaker m m. I helgen åt jag till och med pommes frites, något som borde vara bannlyst från min kosthållning!
 
Ja ni förstår, det är de små sakerna som plockas på och det adderas ihop och visar sig som sagt. Men efter en helg hemifrån (när vi var på spa) och jag inte vägt mig är det som om mitt undermedvetna spelat mig ett spratt! Jag hade helt glömt bort att vågen hemma visar 1,5 kg för lite. Hela veckan nu har jag trott att jag legat +/- 0 ett bra tag. Men igår kväll när jag skulle sova kom jag på detta! Vad är det med mig? Jag kan ju inte välja bort att komma ihåg vissa viktiga saker heller?!
 
Så nu sitter jag här på väg till dietisten medveten om att jag har gått upp ett och ett halvt kilo sedan sist, fastän jag fram tills igår trodde jag stått still :(
 
Inge kul, men det är bara att face:a och ta på mig ansvaret för vad jag har stoppat i mig!
Vad är det med den här tiden på året egentligen? Jag har huur mycket som helst att göra och allt borde ha gjorts igår men kommer inte ens göras imorgon.. Tidsbrist är bara förnamnet och då är brist på energi efternamnet :(
 
Ja det var då väldigt vad jag klagar då? Men så är det jag är less på mitt (ofrivilligt barnlösa) liv! Och ovanpå det är jag förkyld - en riktig "mansförkylning" ;) Det är såå synd om mig!
 
Nåväl, lite synd i alla fall... Hoppas att du har en bättre dag och kväll än mig. Kramar!
Idag fick min man brev från kliniken i Finland. Spännande tyckte vi för vi hade inte en aning om vad det gällde?
 
Det visade sig att de glömt be honom fylla i intyget att de får frysa ner och lagra spermaprovet. Ja det är bäst att de gör det för de där små simmarna ska göra måååånga barn!! ;)
 
 
Haha jag blir så full i skratt att de talar om att vi också måste "tyvärr" frankera kuvertet. Med tanke på vad behandlingen kostar kan jag lova att vi fixar även denna oförutsedda utgift! :)
Nyss hemkommen efter ännu en härlig bloggträff (vi är sex tjejer som träffas)! Det är så skönt att surra med dem och timmarna rusar snabbt iväg. 
 
Nästa gång vi träffas vet jag hur det gått: då har jag gjort ägginsättning OCH gravtest! Ojojoj blir nervös bara av att tänka på det...
 
Jag och en av de andra tjejerna skojade om att om det INTE har funkat till den gången så super vi till! Med andra ord önskar jag mig en vit jul ;)
Inledningsvis vill jag förtydliga att detta INTE är ett inlägg för att få medlidande eller liknande. Detta är mina allvarliga funderingar som jag här får ner på pränt.
 
Under såå lång tid nu har jag känt att hela livet står på paus. Jag längtar så det värker i att få bli gravid. Hela tiden tänker jag att om/när detta sker DÅ ska jag bli glad, DÅ ska jag leva - för DÅ har jag så mycket att se fram emot! Tänk om det aldrig blir så?
 
Det är en stor risk att jag aldrig kommer bli gravid, att jag aldrig kommer få barn, att jag aldrig kommer bli mamma, stor risk att det blir verklighet. Det orkar jag inte ens gå in på nu. Jag tänker faktiskt åt andra hållet i detta: tänk om jag har varit ledsen så länge nu så att jag inte förmår mig att känna positiva känslor - alltså innerligt, ända in i själen - igen? Fastän jag blir gravid, fastän jag får barn, fastän att min högsta önska att bli mamma slår in - tänk om jag aldrig blir lycklig igen?
 
Det känns som om det var så länge sedan jag verkligen uppskattade något, njöt av livet eller åtminstonde en kort stund av det. Det är en "underbar höstdag" idag, men jag sitter inne. Känns bara onödigt att gå ut och inte känna att jag kan uppskatta det. Utåt ger jag sken av att allt är bra, det har jag gjort i flera år nu. Men inombods känns det som om jag dör lite för var dag, eller åtminsotnde att själen sakta men säkert förtvinar. Det funkar liksom inte att "rycka upp sig". De senaste två åren har jag börjat isolera mig, i den omfattning att jag inte gör så många spontana saker längre och många gånger tackar nej till roliga saker. Begraver mig hellre med jobb än att göra "roliga saker" som jag inte längre uppskattar.
 
Så jag håller in pausknappen på mitt liv och tänker att allt ska bli så annorlunda om jag blir gravid. Men blir det det? Tänk om det inte blir det? Jag har många om i mitt huvud...
 
Detta är mina tankar, mina rädslor. Och mitt pausliv.
Ofrivillig barnlöshet,
Träffade ett gäng tjejer häromdagen. De är mina vänner och deras åsikter gjorde mig så ledsen, och besviken. På något sätt kom vi in på "att skaffa barn" (hur kommer det sig att jag gör det typ förjämnan numera??) I alla fall, flera av dem tyckte inte att homosexuella ska få "skaffa" barn. Barnet har rätt till mammma och pappa. Visst , de insåg att dessa också kan skilja sig och bli ensamstående men i så fall hade de ju börjat med bästa intentionerna. Så vid ensamstående (efter skilsmässa) var de sååå mycket förståelse.
 
Längtan till barn är väl inte knutit till vem man förälskar sig i? Eller om man blir förälskad överhuvud taget??
 
Jag utgår också från normen i mina tankar. det bästa är om barnet har en mamma och en pappa. Varför tycker jag så? Jo för samhället har alltid talat om att det är så det ska vara. Om inte det händer då? Ja, då tror jag Inte mycket alls händer? Vad ska hända?
 
Jag kan av hela mitt hjärta säga att jag har inte en enda betänkelse kring att två av samma kön är föräldrar! Det spelar ingen roll! Det som spelar roll är att barnet blir älskat!! Vilket kön de som älskar har spelar ingen roll. För barnet.
 
Mina vänner tyckte inte att ensamstående kvinnor skulle få skaffa barn genom att åa till Danmark eller liknande för att få spermiedonation, det var helt fel! Egoistiska önskningar. Längtan till barn är väl inte knutit till om man hittar någon att älska inna man blir infertil?
 
Usch jag orkar inte ens skriva mer om detta. Lätt att ha uppfattning om detta när det inte påverkar ens egen möjlighet att få barn kan jag tro?
ensamstående, homosexuella, längtan till barn, mamma, pappa, vänner,
Idag fick jag ett leende tillbaka (och två streck)
 
 
Så vi myser en sista gång under dessa premisserna. Mysa kommer vi fortsätta göra, men det ska bli skönt att slippa pressen på att ha kolla på allt och "om det spelar något roll" - blir skönt att mysa bara för mysandets skull om ni förstår vad jag menar! ;)
Ofrivillig barnlöshet, anonym blogg, billiga ägglossningstest, bloggar om ofrivillig barnlöshet, bloggar om ÄD, bloggar om äggdonation, clearblue ägglossningstest, ägglossning, ägglossningstest,
Hello my name is *** and I'm a testknarkare!
 
Ja så är det jag kan bara inte släppa det! Det här är min sista cykel innan äggdonationsbehandlingen och fastän jag bara skull vilja strunta i det så är jag där och kissar på stickorna ändå!
 
Helt ärligt så har jag siktet, fokuset och ÖNSKAN på ÄD nu. Vi har kämpat utan resultat i tre år, ÄD SKA bli vår väg till föräldraskap! Det bara måste bli så, orkar inte tänka några andra "om"
 
Men som sagt ändå tar jag med mig mina stickor och plastmuggar till vår romantiska weekend. Och självklart måste det ju bråka förr oss också: ena tester visar på Ja, det andra på Nej....
 
 
 
Hade varit bättre jag lät bli :( Men är man en junkie så är man. 
 
Hoppet är det sista som lämnar en? Eller dumheten....

Efter vårt möte på Fertinova har vi i efterhand kommit på några frågor. Jag mailade frågorna till kliniken och har nu fått svar. Tänkte att några av er kanske har samma frågor och skulle uppskatta svaren? Så här kommer de!

1.      Tar äggdonatorn några mediciner/vitaminer i förebyggande syfte såsom t.ex. Folsyra?
Nej, det gör hon inte.

 

2.      Får vi ge donatorn en anonym gåva, dvs. ett paket/brev eller liknande som ni lämnar till henne?
Nej, tyvärr inte det är inte möjligt.

 

3.      Får donatorn reda på vad som har hänt med de ägg som hon donerat? Får hon reda på antal graviditeter/barn/embryo?
Ja, hon får veta om graviditeten är börjat och att barnen är född.

 

4.      Finns det någon minimi-gräns för antal donerade ägg för att det ska räknas som en behandling för fullpris?
Minimi-gräns är 2 “godquality” embryon.

 

5.      Är upptinade spermier (som min make lämnade vid vårt besök och som tinades ner) lika bra som att använda färska spermier?
Det borde vara.

 

6.      Kommer äggen och spermierna befruktas i en petriskål eller använder man sig av ICSI?
Vanligen ägg ska befruktas med båda sätt.

 

7.      Får man reda på donatorns ålder?
Ja, om graviditeten börjas. Donators är under 36 åriga.

 

8.      Är graviditetsdiagnostik såsom KUB-test relevant för oss? Det spelar väl ingen roll hur gammal jag är utan hur gammal donatorn är?
Du kan göra KUB-testen om du vill, donators alder är viktig, inte ditt alder med denna frågan.

 

Fertinova, Folsyra, KUB-test, Ofrivillig barnlöshet, anonym blogg, barn, behandlingar vid ofrivillig barnlöshet, bloggar om ofrivillig barnlöshet, bloggar om ÄD, bloggar om äggdonation, donerade ägg, embryo, frågor, frågor och svar, frågor om äggdonation, frågor på bloggen, graviditeter, graviditetsdiagnostik, icsi, information om äggdonation, mediciner vid äggdonation, ofrivilligt barnlös, petriskål, rekommenderat dagligt intag av Folsyra, spermier, äggdonation, äggdonation Finland, äggdonation privat, äggdonationer, äggdonationsbehandling, äggdonator, ålder, åldersgräns äggdonation, åldersregler,
Nu är vi hemma igen :)
 
Vi har haft en superhelg med god mat, bad, massage och mycket kärlek <3
 
Nu blir det söndagsmys som om det vore fredag - tacos och vin!!
Jag och maken ska åka på spa över helgen och bara vårda vårda vår kärlek <3
 
Jag hör av mig igen när vi kommer tillbaka!
Ha en bra helg!
Kram

 Här kommer lite frågor och svar från senaste tiden :)

Vad synd att det inte gick att ha Instagramkontot utan att dela på FB
Eller hur? Eller ja det gick att inte behöva dela, men det skulle vara väldigt enkelt att göra det av misstag. Dessutom stod jag synlig för mina vänner så om de gick in på mitt konto är det möjligt att de skulle kunna koppla ihop det med mig och det ville jag inte :(

 

Hör kommer en kommentar + mitt svar, från mitt inlägg om min beslutsångest inför den donatorn vi fått (som vi sedan tackade nej till), då hade jag många frågor kring genetik och utseende…
Jag kan inte alls råda dig, du måste avgöra och känna själv.
Vet du vad det första jag tänkte var? På mig och min mamma. Hon har nästan svart hår, bruna ögon, "mörk hy" och är rätt kort, jag är blond med blå ögon, blek och lång. Vi är alltså utseendemässigt olika men det är ingen tvekan om att hon ändå är min mamma.
Kanske är det en dum jämförelse, jag vill bara påvisa att såna skillnader finns trots genetiska band och på det stora hela kanske det inte spelar nån roll? Jag har fått mitt utseende från pappas sida och sånt kan man ju aldrig styra eller kontrollera.
Hoppas inte att jag gjorde det värre :-/
Kram
Det är ingen dum jämförelse, men ändå en annan sak: båda din mamma och din pappas gener blandades och så blev det du - underbara du! Och det blir det spännande och kul att se hur "du " kommer se ut. Här är det bara min man och sedan donerade äggceller, då vill jag så långt det går få med kvalitéer som stämmer med mig... I annat fall kommer jag ju hoppas att det blir en kopia av min man? Du gjorde det inte värre alls, jag är glad att du skriver. Men det är just detta, det finns så många aspekter och så mycket att ta hänsyn till... och mycket att acceptera... Kramar!!

 

När är det beräknat med eran ÄD?
Vi har fått beskedet att beräknat ÄD är i mitten av november. I mitten av oktober börjar jag min nedreglering, ul planerat i början av nov – så snaaaart!! :)

 

Läste att du fått mail från koordinatorn nu. Häftigt! När börjar du?
Jag börjar nu! Typ. Första sprutan tar jag i mitten på okt, ska göra vul i början på nov och i mitten på nov planeras att jag ska få ägg! Fast jag fattar det fortfaranade inte :)

 

Hur känner du inför äggdonationen? Jag tycker det är svårt. Men vi har flera misslyckade ivfer bakom oss och troligtvis är äggdonation vår bästa chans för att få barn. Min man är positiv men jag är kluven.
Processen för att ta sig till att vara positiv och ”glad” för att genomgå äggdonationsbehandling är olika lång för olika personer och till viss del livslång tror jag. Men jag VET att man får faktiskt perspektiv på det, vissa saker blir lättare. NU är jag helt och hållet okej med att jag aldrig ska göra fler ivf:er - jag VET att DET är inte sättet vi kommer bli föräldrar på. Och nu känns det skönt att slippa det!! Javisst, vi har fått nya saker att oroa oss över, de existentiella frågorna är på en annan nivå nu. Jag ser inte tillbaka på ivf-tiden med glädje, jag är glad att slippa den och är hellre här nu än där, där jag var då.
Så ja, helt ärligt känner jag att ÄD är vår väg för att bli föräldrar! Visst att ett "om" (att bli gravida på naturlig väg) alltid finns och det kommer det nog alltid att göra, men inte nödvändigtvis förknippat med sorg :) Kram!

 

Facebook, Instagram, Ofrivillig barnlöshet, anonym blogg, behandlingar vid ofrivillig barnlöshet, bloggar om ofrivillig barnlöshet, bloggar om ÄD, bloggar om äggdonation, bloggkommentarer, donator, frågor, frågor och svar, frågor om äggdonation, frågor på bloggen, genetik, genetisk förälder, genetiskt barn, information om ofrivillig barnlöshet, information om äggdonation, ivf, kommentarer på bloggen, mediciner vid äggdonation, nedreglering, ofrivilligt barnlös, utseende, ÄD, äggdonation, äggdonation Finland, äggdonation privat, äggdonationer, äggdonationsbehandling, äggdonator,
Tråkigt...
 
 
Eller?
 
 
#skvallerpressenharfullkoll