Jag fick nyligen ett mail från en tjej som kämpar i sin ofrivilliga barnlöshet och som har börjat fundera lite kring äggdonation. Jag hinner tyvärr inte kolla mailen så ofta längre, men jag har TVÅ bra orsaker till detta!! ;) ! Så det kan ta lite tid innan jag svara, men kan jag hjälpa i olika frågor så gör jag gärna det!!
Tjejen mailade om frågor kring äggdonation i stort, men jag uppfattade att det främst handlade om hur processen till äggdonation kan gå, hur det var för mig. Här ser ni delar av mitt svar till henne:
Jaa du att vara ofrivilligt barnlös och kämpa med behandlingar är ett rent helvete!! Vad har läkarna sagt efter era ivf-behandlingar? Jag ville också prova prasteron men fick inte av SU eller Carlanderska och Falun ville inte ens ta emot mig som patient :( Utan att veta allt om dig så tycker jag att du gör det rätta och testar Prasteron som du har blivit erbjuden iaf, så vet du om det funkar eller inte. För om det INTE gör det kan du släppa det.
Vägen till äggdonation är slingrig och var för mig väldigt smärtsam (känns konstigt att skriva och säga det idag för idag känns det som det bästa, mest kärleksfulla beslutet jag tagit i mitt liv? <3 <3). Och jag tror att det är viktigt att det ÄR det? Det är en process och den processen ser och känns olika för oss alla. Men man går inte från att ha försökt bli gravid hemma i sängkammaren direkt till ÄD i Finland precis. Man måste gå den slingra vägen för att VILJA göra ÄD i Finland.
I början på min resa sökte jag massor av information om ofrivillig barnlöshet, jag läste bl.a. många bloggar och om jag kom in på en blogg om ÄD klickade jag ner den direkt. Jag orkade, klarade inte, att läsa om det (mitt undermedvetna som visste att jag inte var redo?). Jag var inställd på att ivf var vår väg till att bli föräldrar så det var verkligen en käftsmäll när vi hårt och klart fick beskedet att det inte var det. Att ingen klinik i Sverige ens skulle låta oss försöka med fler ivf:er. Tack och lov, såhär i efterhand, gav alla samma klara besked: ert bästa alternativ är äggdonation.
Det är, precis som du skriver, en fråga om acceptans, att förlika sig med tanken. När du gör det rätas vägen upp, om än den känns som en smal liten stig. Det som hjälpte mig att våga ta steget var framförallt tre saker:
- Psykologen som förklarade att det blir mina biologiska barn - läs om den här
- Liknelsen om sockerkakan - läs om den här
- Dustpuppys liknelse: "Du står framför den vackraste sjö du kan tänka dig. Det vore så skönt att bada, men du vet inte om vattnet är kallt eller varmt. Enda sättet att komma i vattnet är att hoppa i och det är lite otäckt. Du skulle vilja gå i lite långsamt men det går inte. Äggdonation är ungefär samma sak, det kommer ett ögonblick då man måste ta ett steg framåt utan kontroll, och bara lita på någon annan. Du står där nu. Tänk inte, blunda och hoppa, jag lovar att vattnet är jätteskönt" som hon skrev som kommentar till inlägget du kan läsa om här
Jag tänkte att jag börjar med detta som svar till dg i vår första mailväxling. Hur tänker DU? Vad kan jag hjälpa dig med?
Läs på om lite olika kliniker. Vi vände oss främst till Finland för att de har samma lagstiftning som Sverige.
Ge inte upp! Och jag finns här!!
Våga tro <3
Kramar och gott nytt År!!!
Ps. Jag kommer lägga ut delar av mitt SVAR i bloggen då det kan hjälpa andra. Men inte din fråga, ditt namn eller något annat som har med dig att göra :)
