Smärtlindring (?)

Fredag kl. 12-14: Problemet för mig var att jag upplevde att värkarna var mer eller mindre konstanta (maken och barnmorskan intygade att de var väldigt intensiva) och jag tyckte knappt att jag fick någon paus eller vila mellan värkarna. Undersökterskan sa att fördelningen på gasen var 50/50 syrgas/lustgas och frågade om jag vill höja andelen lustgas till 70/30 (eller var det 80/20?), vilket jag sa att jag ville.

Såhär i efterhand vet jag att det var ett dåligt beslut…

Eftersom barnmorskan sa att jag andades rätt med lustgasen fortsatte jag så och eftersom det ändå inte funkade att maken gav en ”heads up” när värken var på gång försökte jag sköta det på egen hand. Och som sagt jag tyckte värkarna kom mer eller mindre non-stop. Antagligen fick jag en överdos av lustgasen för under de följande två timmarna fick jag nära-döden-upplevelse och vid en tidpunkt var jag okontaktbar och blodtrycket sköt i höjden och läkare tillkallades – detta har jag inget minne av.

Så som jag minns det var det som om jag försökte få kontakt med dem, och då i synnerhet min make (de i sin tur berättade i efterhand att de försökte få kontakt med mig) men det gick inte. Dessutom återupprepades allt som hände för mig fyra gånger. Det här är lite svårt att förklara, det var lite som en film där allt repeterades flera gånger. Allt som sades, allt som hände, allt upprepades gång på gång på gång – och i allt detta försökte jag göra mig hörd men det gick inte.  Till slut ville jag verkligen ge upp, jag trodde jag skulle dö och jag började alvarligt fundera på vad JAG kunde göra för att snabba på förloppet, alltså vad jag kunde göra för att se till att jag dog och slapp det hela. Det var fruktansvärt och det är detta som jag fortfarande får ångest över när jag tänker tillbaka :(

Min make tyckte att det hela var mycket obehagligt eftersom han inte kunde få kontakt med mig och lämnades ensam långa stunder och kände inte att han fick något stöd alls. Till slut bad han barnmorskan att ta bort lustgasen och att jag istället skulle få epidural. Vi hade pratat om detta tidigare och jag ville ha epidural + att jag skrivit ned det i min förlossningsplan. DÅ helt plötsligt hakade de upp sig på ett mildare hjärtfel som jag har (inget allvarligt vilket jag hade berättat för dem tidigare och då hade de inget att invända), men nu när jag inte var kontaktbar som jag borde bestämde de sig för att ta akutprover först innan jag kunde få epiduralen – smärtsam väntan!

Såhär i efterhand vet jag inte om jag hade valt epiduralen om jag vet vad som väntat…

barnmorska, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, komplikationer vid förlossning, smärtlindring, värk, värkarbete,

NU (bättre sent än aldrig!!) har jag uppdaterat era gissningar om när bebisarna skulle komma!

(Datum/tid innan/efter födelsedag i kursiv stil)

De som kom närmast var "A" och "Josefin" som båda gissade på att en pojke och flicka skulle komma den 19 juli - och så blev det ju:

Flicka (Tvilling 1) föddes 03:50 var 49 cm lång och vägde 2650 gram

Pojke (Tvilling 2) föddes 03:52 var 46 cm lång och vägde 2350 gram

 

Jeanette 12/7 En pojke, 2490 gram, född kl 02.15. En flicka, 2670 gram, född kl 02.34. :)

Maja 14/7, en pojke och en flicka:-) Pojke 2700g och flickan 2500g, Pojken 49 cm och flickan 47 cm.

Karin E 14 juli Pojke 2760 g, 47 cm. Flicka 2630 g, 46 cm.

Emilie 15/7, två tjejer. 2800 gram, 2970 gram

16/7 Pojke och flicka. Pojke: 2800g, 48 cm Flicka: 2700g, 47 cm

Mirakel 17e juli Två fina killar den. Kl. 01.34 och 01.59. De väger 2470 och 2790 g. Är 46 och 48 cm.

JZ79 17 juli 1 flicka 2440 gram, 45 cm lång och 1 pojke 2670 gram 46 cm lång, jag tror de kommer kl 02.33 respektive kl 02.47 om det blir kejsarsnitt gissar jag på att båda kommer 02.33.

C 17/7, två flickor. 46 cm och 44 cm, 2790g och 2850 g kl. 06.23 och 06.47

Liv 17/7 En flicka kl 23:50, 49 cm, 2900 gram. En till flicka den 18/7 kl 00:10, 48 cm, 3025 gram.

Anonym 17/7 Flicka 2750 48 cm Pojke 3120 50 cm

Dina 18/7. En pojke och en flicka. 2902 g på den ena och 2755 g på den andra 46 cm och 48 cm

Maria 18/7. Pojke 3050 g 50 cm lång kl. 3.47 och pojke 2870g 49 cm lång kl. 4.02

Alexandra 18/7. Två pojkar 2700 och 2600gram

 

Hanna 19/7 -Två flickor, 42 och 43 cm, 2400 och 2600gram

19/7 Pojke och flicka. Pojke: 2855gram Flicka: 2750 gram

Josefin 19/7, pojke och flicka! Pojke 2860 gram, flicka 2450 gram

 

Heli 20/7. Två flickor. 49 cm, 2950 gram resp. 48 cm, 2750 gram.

tanniz  20 juli föds en pojke på 49 cm, 2780 g, en flicka 48 cm 2690 g.

Camilla  20/7 14.30 Flicka 2500 g 48 cm Pojke 2700 g 49 cm

Mary 20/7 Två flickor. 2590 gram och 46 cm. Jag gissar samma vikt och längd på båda

Azielle  21/7 15.25 Två pojkar Bebis A 2875 gram 48cm Bebis B 2650 gram 47cm

Sofia 21 juli föds Två flickor 1. 2860g och 48cm 2. 2710g och 47cm

Maria L 21/7 en pojke och en flicka Pojken 2670g och 48 cm Flickan 2550g och 47 cm

Emma Bergström 23/7 Två pojkar. De väger 3045g och 2960g. De är 49 cm och 48 cm.

Jennie 23 juli Två tjejer kl 11.00 2340 g 48 cm 3600 g 47 cm

Millis 28:e juli En pojke 2500gr 50cm och en flicka 2200gr 48cm

 

Det var många som gissade närma på cm & gram också!!

Beräknad födelse, blogg om tvillinggraviditet, bloggar om graviditet, tvillingfödsel,

Till förlossningen!

När vi nu kom in på dag 2 (värkarbetet hade hållit på i ett dygn och jag började bli missmodig och trött på monoton ihållande smärta) var planen att ta hål på hinnorna om jag inte öppnat upp mig något efter natten.

Klockan 10 på fredagsmorgonen låg jag i sängen när jag plötsligt kände att något rann ur mig. Jag sa till min man att antingen så fick jag en flytning eller en blödning? För inte kunde väl vattnet gå när jag låg ner (på sidan)? Jag gick till toaletten (som vi hade på vårt enkelrum) och när jag drog ner trosorna sa det PLASK! och vattnen gick!! Det var näst intill ett glädjetjut jag gav ifrån mig och maken öppnade dörren och kom in. Precis i den stunden kom läkaren och barnmorskan för att ronda. Hur går det här frågade den manlige läkaren? Min make berättade att vi tror vattnet gick. Det var glädjande nyheter, de ville veta om vattnet var klart vilket jag uppfattade att det var, så nu var det bara att vänta.

Men vänta behövde vi inte göra länge innan de riktiga värkarna startade, för det gjorde de med besked! Och barnmorskan beslutade snabbt att jag behövde på komma till förlossningen och få smärtstillning.

Klockan 12 på fredagen kom jag till förlossningen. Vilken barnmorska tror ni jag fick? Jo samma som jag tidigare blev besviken på som jag tyckte var för nyfiken om ni kommer ihåg inlägget jag skrev? Snacka om karma!? Men vet ni, då brydde jag mig verkligen inte alls – jag var bara tacksam att de tog emot mig. Och den barnmorskan var helt okej, men dessvärre var varken hon eller undersköterskan något större stöd varken för mig eller min man i smärthanteringen. Det första hon gjorde var att kolla hur mycket jag var öppen, jag hade då öppnat mig till 4 cm. De kopplade upp bebisarna på monitorn, ctg och elektrod som fästes på huvudet på Tvilling 1, bebisarna såg ut att må bra. Hon frågade om jag ville ha någon smärtstillning och jag sa att jag ville börja med lustgasen. Värkarna kom väldigt tätt så jag började med lustgasen direkt, barnmorskan sa ”jag har inga invändningar eller råd att ge dig jag tycker du andas perfekt i masken”.

Jag och min man har fått höra både på profylaxkursen och på föräldrautbildningen att mannen kunde titta på ctg-apparaten och se när värkarna kom och vägleda mamman så hon kunde vara beredd innan värken kom och börja andas lustgas så att den kunde börja ge effekt innan värken nådde son topp. Men vet ni? Det visade sig (barnmorskan förklarade för oss) att det är en omöjlighet!! Jag/kvinnan känner värken innan den syns på ctg:n. Min man försökte förtvivlat coacha mig men det gick ju inte? Jag sa: Nu är det en värk på gång va? Jag var då beredd på att börja andas i masken. Nej inte vad jag kan se svarade han, varpå jag därför väntade med att ta gasen. Men det VAR en värk och jag började därför andas för sent vilket gjorde att jag inte fick någon smärtlindring förrän dess att värken naturligt började klinga av. Det var såå jobbigt och ett tag lät jag anklagande (fast jag menade det inte så) mot min man när jag sa: Du SA att det inte var någon värk men det var det ju! Ja men jag SÅG inte det svarade han ledsamt. Till slut fick vi inse att han inte kunde hjälpa mig att se när värkarna var på gång utan jag fick helt enkelt ta gas så fort jag kände att värken började.

Fortsättning följer…

barnmorska, blogg om tvillinggraviditet, blödning, ctg, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, föräldrautbildning, gravid med tvillingar, komplikationer vid förlossning, smärtlindring, tvillingar, tvillinggraviditet, vaginal förlossning, värk, värkarbete,
Ja som ni har förstått så ligger jag efter i en del - som till exempel mailen. Jag har inte varit inne på mailen fertilitetsresa@hotmail.se sedan jag blev inlagd på sjukhuset innan barnen föddes!! Det är typ två och en halv månad som mailen har varit obevakad... Sorry för det men jag har faktiskt TVÅ bra anledningar till att mailen har blivit åsidosatt! ;)
 
Så om du har mailat och väntat på svar vet du varför det inte kommit. Men nu bör det inte dröja så länge till - för nu dyker jag in i den igen!! :)
 
MEN hädaneftter kommer jag försöka gå in på den en gång i veckan. Så även om du inte kan förvänta dig svar från en dag till nästa som  tidigare så bör jag kunna fixa svar inom en vecka i alla fall :)
 
Kram
bloggläsare, fertilitetsresa, mail,

Forts. Igångsättning…

Efter försöktet med Bard-katetern fick jag ”vila” i fem timmar, därefter beslutade man om nästa steg. Valet stod nu mellan att ge hormongel eller ”hormontampong”: Läkaren berättade att de antingen kunde välja att föra in en ”tampong” (såg ut som en pytteliten trasa på ett snöre) som innehöll ett särskilt hormon i slidan eller att föra in ett hormongel och smörja på livmodertappen. Med gelet finns det enbart ”on” - har man startat det kan man inte ta bort eller minska på det. Detta till skillnad från tampongen som har ”on/off-effekt” - om det blir för kraftiga värkar kan man enkelt dra ut tampongen och hormonretningen försvinner.

Klockan 15 på torsdagen förde man in ”tampongen” som förhoppningsis skulle starta förlossningen.

Men det gick inte som det var tänkt med förloppet…

Mensvärken tilltog men inte jättemycket och vi fick tipset att gå en liten promenad, så jag och maken tog en sväng i sjukhusparken. Vid den här tiden var vi fortfarande hoppfulla, trodde att snart sätter det igång. Vi tog ”förebilder” på mig och magen i parken, skickade sms & mms till familj och vänner och skrev att snart är vi igång!! Tur vi inte visste då vad som väntade…

Promenaden gav viss effekt, värken intensifierades men höll sig på rimlig nivå enligt mig. Men mer än så gav det inte. Jag sov kanske två timmar under natten för värken var konstant ihållande och det enda jag fick i smärtstillning var två Alvedon och det var inte mycket att sova på :(

Klockan 05 på fredagsmorgonen förde nattbarnmorskan in sina fingrar för att kolla om jag var öppen något men det var altjämnt endast 2 cm. När hon ändå höll på såg hon till att reta ordentligt, det gjorde ont och var lite jobbigt men samtidigt ville jag att hon skulle göra det för jag ville verkligen att det skulle sätta igång, för nu började det goda humöret svika mig. När hon var klar rekommenderade hon mig att sätta mig i duschen och duscha varmt/kallt, det som kändes bäst för mig, som smärtstillning. Sagt och gjort så satt jag nog i duschen tre kvart en timme. Det var skönt att göra något för att försöka mildra den konstanta molnande värken.

Fortsättning följer…

Bardkateter, barnmorska, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, hormongel, hormontampong, igångsättning, komplikationer vid förlossning, smärtlindring, värk, värkarbete,

Ibland får jag frågan varför man ska uppge sin mailadress när man kommenterar? Först och främst vill jag förtydliga att det är valfritt, du väljer själv om du vill uppge den eller inte (en blogg.se-funktion) :)

Men jag rekommenderar dig att fylla i mailen för om jag svarar tillbaka på din kommentar så får du den även på mail.

Men som sagt, du väljer själv. Jag blir i alla fall glad för Din kommentar :)

Igångsättning

På grund av att jag drabbades av havandeskapsförgiftning, preeklampsi (hög risk vid äggdonationsgraviditet & tvillinggraviditet), var jag inskriven på sjukhuset 1,5 veckor innan jag sattes igång. Man försökte vänta så länge det gick innan man satte igång förlossningen. Läkarna berättade t.ex. att om det var möjligt var det bra om jag kunde gå över till v.37, skillnaden mellan om barnen föddes i v.36 eller v.37 var om de skulle ha sugreflex eller inte. Så målet blev tidigt att försöka ta oss till v.37 (sedan hade de ändå inte sugreflex men det kommer jag till sen).

På morgonen torsdag 17/7 beslutade min behandlande läkare att nu sätter vi igång – spännande och vi kände oss väldigt förväntansfulla!! Man bestämde att första steget blev att föra in en s.k. Bard-kateter. Den ser ut ungefär som en vanlig kateter, förs in i slidan och när den tagit sig ovanför livmodertappen fylls en ballong som sitter längst ut på katetern upp med sterilt vatten. Tanken är att denna ballong, genom tyngdlagen, ska ge ett ”naturligt” tryck nedåt och sakta och gradvis öppna upp livmodertappen – när tappen öppnat sig faller ballongen ut. Läkaren sa innan ingreppet att det kunde kan ta mellan 3-15 timmar ungefär.

Men det gick inte som det var tänkt när de satte katetern på mig…

Klockan 11 på torsdagen förde läkaren upp katetern (det kändes typ inte alls), sedan sa hon att nu fyller jag på ballongen. Och det gjorde ONT, jag kände mig helt svimfärdig men försökte andas på genom smärtan. Läkaren och barnmorskan såg förvånade på mig: Hur går det? Frågade det och jag försökte svara men det gick inte och jag blev totalt genomsvett på bara några sekunder – alltså sjukhusskjortan jag hade på mig blev helt våt rätt igenom på bara några sekunder. Svaret på min reaktion fick läkaren när hon skulle dra i katetetern så att den låg mot tappen – hela ballongen föll ut! Anledningen visade sig (och det kunde varken läkaren eller barnmorskan veta innan, så det gjorde inget fel) var att Tvilling Ett:s huvud låg så lågt att ballongen på katetern kunde inte fyllas OVANFÖR tappen utan den kom I tappen – så det som i normala fall tar 3-15 timmar att långsamt töja ut tappen gjordes på mig inom loppet av 30 sekunder!! Inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde?

Läkaren beklagade det hela, sa att nu vill de inte göra något på ett tag jag måste få vila. Men jag fick en ordentlig blödning när ballongen åkte ut och de sa att denna kraftiga retning kanske skulle kunna räcka för att starta igång förlossningen.

På darriga ben gick jag tillbaka till mitt rum och det som följde nu var konstant molnande värk, typ kraftig mensvärk. Själva ingreppet i sig var fruktansvärt och gjorde väldigt ont, men den kraftiga smärtan klingande lyckligtvis snabbt av och den molnande värken kunde jag ta förhållandevis lätt. Men dessvärre gjorde det att jag nu började bli lite rädd. För det är väldigt jobbigt och svårt att ta en smärta som kommer helt plötsligt som ingen har förberett en på (tvärtom sa de innan de förde upp katetern att den inte skulle kännas särskilt mycket). Min tillförsikt hade nu rubbats…

Fortsättning följer…

Bardkateter, att vänta tvillingar, barn genom äggdonation, blogg om tvillinggraviditet, bloggar om äggdonation, förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, gravid genom äggdonation, gravid med tvillingar, havandeskapsförgiftning, igångsättning, komplikationer vid förlossning, livmodertapp, preeklampsi, sugreflex, tvillinggraviditet, vecka 36, vecka 37, äggdonationsgraviditet,

Förord

Sådär ja, nu har jag äntligen fått tid att sätta mig vid datorn. Men det blir bara korta stunder så det här kommer att resultera i många inlägg. Fast det är nog bra annars kommer det bli en jäättelååååång förlossningsberättelse!!

Det känns viktigt för mig att skriva ned vad som hände och hur jag upplevde det. Dels som en bearbetning men också som minne (på gott och ont), så denna ”redogörelse” är främst för mig själv men jag väljer att delge er mina bloggläsare som har varit ett obeskrivligt viktigt stöd under en lång resa :)

Jag vill dock redan nu säga att jag tänker inte tillbaka på min förlossning med positiva känslor, det känns som om det mesta som kunde gå fel gick fel, så ta ett beslut om du verkligen vill läsa min berättelse (nu?)! Om du snart ska föda själv är det kanske bättre om du omger dig av positivitet (då kan du ju istället läsa denna i efterhand)? Jag vill inte att du skräms eller påverkas negativt av min upplevelse. Alla graviditeter och förlossningar är individuella och unika – det här är MIN!

Ps. MEN! Jag kan redan nu tala om att berättelsen slutar lyckligt!! ;)

Kram

förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, komplikationer vid förlossning,

Heeej!! Har ni saknat mina inlägg? Jag är förvånad, förundrad och mäkta GLAD att se hur många av er som gått in varje dag och kollat bloggen!! Men det har faktiskt inte funnits tid att blogga. NU som först har jag börjat få lite tid för jag faktiskt kan göra något som jag inte måste göra! Så jag har nu för första gången satt mig ned och börjat skriva på min förlossningsberättelse - det kommer bli en lååång berättelse!

Jag gissar på att jag kan publicera den inom en vecka så välkomna tillbaka!!

Kramar 💖