Det här med att känna efter hur kroppen mår och vilken cykel den är i verkar inte försvinna i första taget. Och konstigt vore det kanske annars? I flera år innan vi belv gravida testade jag ju vid ägglossning och sedan vid mens - varje månad, i flera år. I rent slentrian tittar jag på pappret när jag går på toa om det kommit något blod. Innan jag blev gravid för att jag hoppades att jag inte skulle få mens. Under graviditeten för att jag var rädd för blödningar och mista barnen. Och nu i undran om när mensen kommer tillbaka.
 
Sedan barnen kom har jag haft två blödningar. En efter 6 veckor, men det var nog inte mens utan lite "efterskalv" (i brist på bättre ord ;) ) I början på april var jag rätt säker på att mensen kommit tillbaka då hade jag som vanlig mens fast rikligare. Men sen kom den inte tillbaka? Efter den blödningen började jag testa med billiga ägglosssningsstickor, för jag ville kolla om kroppen funkade igen eller inte. Jag fick aldrig något utslag och när heller inte mensen kom tillbaka så la jag ner testandet.
 
Jag ammar fortfarande så jag har väl inte direkt trott att ja ska ha några vandrande ägg i kroppen... Men så ikväll, kom en känsla över mig, bara sådär "Det känns som om jag har ägglossning". Så jag testade den billiga sticka, som är ganska svår att utläsa. Det kom två streck, men de var inte lika starka så jag beslöt att kolla med den dyra stickan. Maken köpte den senaste modellen:
 
 
Jag satte på timern och när jag kollade efter fem minuter var jag helt övertygad om att finna denna symbolen:
 
 
Men vet ni, istället såg det ut såhär:
 
 
Jag trodde inte ens det var möjligt att vi skulle kunna ha en chans??!
 
 
Och till och med den största chansen (i cykeln)?!!
 
 
För det kan väl inte vara amningshormon som spökar med testresultatet? Jag bör väl kunna lita på det? Eller?
 
Ikväll kör vi i alla fall! Åh Hunny.... ;)
Jag har skrivit lite grann om detta tidigare, men jag har många tankar kring eventuella syskon till tvillingarna... Ja vi går fram och tillbaka. Intuitivt känner jag att jag vill gå igenom en graviditet igen (helst utan hög risk och utan komplikationer) jag vill få fler barn. Men sen känner jag att vi är "lilla perfekta familjen" nu. Varför jinxa? Jag försöker också se på det helt praktiskt, min man har ett arbete som innebär att han är borta mycket, därför måste jag planera för att vara ensam med barnen stor del. Hur fungerar det med fler barn? Jag har två händer, de passar perfekt till två barn. Visst jag fattar att vi löser allt, men om vi nu ska använda oss av de fina eskimoäggen på Fertinova så vill vi ju planera på bästa sätt. Ny bil är en självklarhet för att få plats, det löser vi ju tämligen lätt rent praktiskt. I huset har vi ett sovrum till (om tvillingarna sover i ett rum), så vi måste inte bygga till eller flytta. Känns tråkigt att prata om det så praktiskt. Rent praktiskt är jag lite tveksam i nuläget, rent känslomässigt är jag redo sedan länge!!!
 
Så hur får jag ihop hjärta och hjärna? Jag tror dock att tankarna ofta är detsamma vid -lets-make-love-and-try-to-get-pregnant-sättet, riktigt redo känner man sig nog aldrig? För det är så nervkittlande svindlande bara att prata högt om det!! En sak är vi dock enade om jag och maken: vi tänker inte skydda oss. Skulle vi mot förmodan bli gravida så är det underbart och såå välkommet!! Men knappast troligt vilket jag har accepterat :)
 
Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det känslomässiga börjar ta överhanden: jag längtar till fler bebisar! Jag gör det! Anledningen till att jag bromsar mig är för att jag försöker "tänka på allt" och vad som är bäst för hela FAMILJEN, inte bara vad jag vill! Det är ett stort steg, men jag har nog så smått börjat lyfta på ena foten... ;)
 
Kramar till alla ni fina därute!! <3
bloggar om äggdonation, familj, syskon, syskonförsök, tvillingar,
Ett år har gått, fatta att tvillingarna har fyllt 1 år!! Jösses alltså!!
 
Definitivt det bästa året i mitt liv! Kärleken jag känner till mina barn och den tacksamhet jag känner för att få vara deras mamma är obeskrivlig! Jag inser hur lyckligt lottad jag är och jag tänker också på det dagligen. Att få bli mamma var en dröm och när den besannades var den såå mycket bättre än jag någonsin kunnat tro!
 
Men omvärlden förbryllar mig. Ibland undrar jag om många ser föräldraskapet som ett jobb? Jag ser det som en välsignelse, och jag tror jag delar det med alla som har fått kämpa för att bli föräldrar. Nu är jag med i flera mammagrupper och det är många gånger jag tycker att man pratar om "att skaffa barn" och hur "jobbigt" det är med barn, mycket i negationer faktiskt. Hur blev det så? En mamma tycker det är så jobbigt att hon bara "försöker överleva"! En annan mamma uttryckte sig faktiskt med att hon och hennes man redan innan de fick barn hade bestämt att "barn ska inte hindra oss från det vi vill göra". Så konstigt sätt att uttrycka sig på? Jag är mer "allt har sin tid", man kan inte göra allt jämt, livet blir annorlunda när man har barn. Och det var ju det jag ville. Jag vill inte ha egentid, jag hade det - jag längtade efter FAMILJEtid, eller okej i alla fall BARNtid. Och det har jag nu!! Om jag har - all tid är med barnen.
 
Att ha tvillingar är så fantastiskt roligt, visst det är utmanande många gånger och man sover väldigt lite, men hey det gör nog alla småbarnsföräldrar. MEN! Jag är innerligt trött på alla andra som talar om hur jobbigt det är med tvillingar - och det gör de oavsett om de har erfarenhet av tvillingar eller inte. En typisk situation är att jag går med barnvagnen på stan. Någon främling stannar mig och frågar med ett leende: Är det tvillingar? Vad söta de är! Ja säger jag stolt. Då försvinner leendet och byts ut till en bekymrad min och "Det måste vara jobbigt". Grrr det är underbart!! Sluta tvinga på mig allt negativt, jag har det jag önskat och drömt om - jag är lycklig!!
 
Ja det sliter med lite sömn, det finns många saker som skulle kunna gå under kategorin "jobbigt", men jag uttrycker mig inte så, för jag känner inte så. Sömnlösa nätter, kolik, hjärtskärande gråt, tandbristning m m jag hade inte räknat med något annat. Och jag räknar med att det kommer vara såhär under flera år. 
 
Uppdatering i efterhand: Det jag tycker är allra jobbigast är hur så många runt mig talar om hur jobbigt JAG har det som har tvillingar. Flera gånger i veckan får jag höra hur jobbigt det måste vara för mig. "Jag som tycker det är jobbigt med en jag kan inte tänka mig hur det är att ha två!?" "Tvillingar? Det är mycket jobb det!" "Tvillingar? Då har du att göra! Usch" Tänk er själva att flera gånger i veckan få höra att ditt liv är jobbigt. Det hjälper inte att säga emot. Jag tycker inte det är jobbigt att ha tvillingar jag tycker det är underbart och roligt!!
 
Jag förstår att en del mammor tycker det är provocerande när jag säger att jag INTE tycker det är jobbigt. Men JAG blir provocerad av att höra dem säga att det är jobbigt med barn! Är det åren som ofrivilligt barnlös som gör det? Antagligen. Helt ärligt påminner jag mig själv varje dag att jag är tacksam över att få vara mamma. Att vara ofrivilligt barnlös är det jobbigaste jag kan tänka mig!
 
Så! Nu har jag avreagerat mig lite :) Missförstå mig inte, jag respekterar att vi har - och TAR - det olika i utmaningen som förälder. Vi har olika förutsättningar och olika stora utmaningar. Jag säger inte att man inte får säga att man är trött och att det är jobbigt att vara småbarnsförälder. Men den negativa jargongen tär på mig! Det jag vill säga med detta är att jag väljer att fokusera
koncentrerar på det fina, det positiva: Två härliga ungar med leenden som kan smälta isberg - min livsglädje ❤️❤️
 
 
Det har hänt otroligt mycket under detta år. Men om jag ska begränsa det till det som är kopplat till äggdonation (och resan dit) så kan jag säga att omvärlden är naiv och lyckligt ovetande om att det inte är en självklarhet att kunna få barn, eller att ha svårt att bli förälder. Om jag generaliserar. Det är många gånger jag förstår på andra hur själklart de tycker det är att "skaffa barn", diskussionerna om när man vill ha syskon har börjat nu. Ska ni ha fler? Jag svarar alltid: vet inte, vi har kämpar för att få våra barn, så vi tar inget för självklart. Oftast tror jag de förstår, men för det mesta kommer standraduppföljningen: Ja men ni har ju redan två och en av varje dessutom så det räcker kanske? Önskar att människor inte värderar åt oss eller har facit på allt...
 
Märker att jag skriver osammanhängande.. Jag skriver samtidigt som jag tänker - jag skriver av mig. Känns skönt, det var ett tag sedan :) Jag började skriva detta inlägget för att berätta hur äggdonation gjort sig påmint under detta året. Som info till er som är i samma sits, eller funderar på ÄD. Jag kan bara lova att det är ett väldigt TJAT om utseende. Jag kan inte använda ett annat ord. För det går inte en enda vecka utan att jag får frågan: Vem är de lik? (Jag svarar alltid "Pappan") Eller att människor jämför deras utseende med varandra eller med oss föräldrar. Det här var jag rädd och orolig för innan jag blev gravid och under graviditeten. Jag var rädd att det skulle kännas som en rostörn i mitt hjärta, att alltid bli påmind om att de inte delar mina gener. Men vet ni? Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte alls. Vi är en familj på fyra - och vi har alla olika hårfärg och ögonfärg (åtminstone olika nyanser av färg) olika men lika, på ett härligt sätt!!
Familjeliv, Ofrivillig barnlöshet, barn genom äggdonation, bloggar om ofrivillig barnlöshet, bloggar om äggdonation, egentid, familjetid, frågor om äggdonation, föräldraskap, gravid genom äggdonation, information om äggdonation, mamma, tvillingar, äggdonation,