Vågar jag berätta?
Jag är nog galen som ens vågar skriva detta. Men det har fastnat en målbild i mitt huvud: en varm gosig lite bebis i pyjamas som nästan somnat och jag som vaggar den så att den ska komma till ro och sova för natten.
Hur kan sådana här bilder bara dyka upp i hjärnan? Till vilken nytta? Betyder det att man ska våga tro på det? HUR ska man våga det?
Jag tror att allt, från början till nu äntligen börjar sjunka in. Jag tar in. Och jag tänker och omvärderar och försöker hitta min - och min mans - väg i allt detta. Jag finner nog den snart, för jag börjar nog så smått acceptera. Acceptera till viss del, kanske kan jag inte bli genetisk mamma, men troligtvis biologisk...
URL: http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/
Jag tycker att det är bra att du har en målbild. Behåll den och försök att inte glömma den!! Jag känner att jag tappade bort min för ett tag när vi gjorde så många behandlingar utan ET, och ännu mer efter beskedet om ÄD. Nu är den tack och lov tillbaka igen och jag hoppas mer än någonsin att vi får ha turen på vår sida. För vi fick ju vårt första positiva besked på ett helt år den här veckan.
Dock ser man ju numera hela ivf processen i små steg. Bara det finns äggblåsor, bara det finns ägg, bara de är mogna, bara det blir embryon att sätta tillbaka osv osv. Allt för att överleva. Så då är det svårt att förstå att alla de där stegen förhoppningsvis kommer leda till en gosig bebis i pyjamas. Men som sagt, behåll den bilden. Min magkänsla säger att den kommer stämma!!! Jag tror verkligen det! :)
Stor kram!!