Mötet igår med psykologen gick bra, förutom att det var jobbigt att lipa konstant i en timma! :s

 

Det var med helt nya ögon jag denna gången gick in på Reproduktionsmedicin. Det var många i väntrummet och jag tänkte vad olika allas sinnesstämning säkert är? Jag kom ihåg första gången jag och min man var här, då var vi nästan fnittrigt förväntasfulla, spända och glada - det här var ju något vi såg fram emot! Sedan har jag varit där flera gånger själv för att ta ett prov eller får reda på ett provsvar och då har jag varit nervös. Sist vi var här min man och jag var det med nerverna utanför och magen i uppror. Denna gången var det bara med ledsamhet jag satt där och väntade bara på att bli uppropad och gå därifrån :(

 

Jag har brottats en del med det här att gå till psykologen, jag menar jag vet ju varför jag är ledsen? Att prata om det ger mig inte ett barn. Psykologen som heter Stina förstod och sa att ja det är ju terapin belir ju annorlunda i detta fallet än om tex. det handlade om att ta sig ur en depression. Men nu denna första gången handlade det mest om att jag ska tillåta mig att vara ledsen (vilket jag inte gör för jag hatar att gråta!) och att sätta ord på mina känslor. Hon bad mig nu att försöka sluta styra upp allt, och försöka hitta lösingar coh alternativa metoder/behandlingar etc. och försöka landa  i hela situationen. Jag sa att jag faktiskt redan har styrt upp en del, har inplanerade telefonmöten och klinikbesök.. Hon sa att det var ok, det är bra att göra lite såsom att sätta upp oss på äggdonationskön som vi har gjort det var bra, beslut ligger ju minst 1,5 år framåt i tiden. Stina sa att vi kan göra det vi planerat såhär långt men sedan måste vi vänta lite, vi kan inte fatta beslut när vi befinner oss i kris. Och det är det jag gör, jag har förstått det nu, jag är mitt i en livskris. Allt jag trott och förväntat mig stämmer inte, jag har föörlorat min självbild och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Stina sa att nu måste själen få återhämta sig, jag måste ladda med energi och sluta fundera över olika val och alternativ.

 

Från och med i dag är jag sjukskriven på halvtid, det är bra att gå tillbaka till jobbet (vilket jag ska göra imorgon), men att kanske försöka se om jag kan få lite mer skrivjobb och slippa de sociala bitarna (som jag räds för). Det känns okej, jag ska förvalta min tid och koncentrerar mig på positiv energi.

 

När jag satt i väntrummet gick det förbi en tjej jag har pratat lite med tidigare, det ser bra ut för henne det gör mig glad. Hon frågade hur det går för mig "inge vidare" svarade jag och kände ledsamheten sluta sig om mig. Undrar hur det kommer gå för dem? Hon kanske blir mamma i början på 2014? Hoppas det. Jag hoppas det för alla som är ofrivilligt barnlosa - ett barn.