Hur det gick igår? Inte bra :(

 

Jag kom in till läkaren och fick snabbt hoppa upp i stolen, hon kollade vänster äggstock först där fanns en blåsa, sedan "bökade" hon runt rätt länge på höge sida, men där fanns inget.

 

EN ÄGGBBLÅSA - EN :(

 

Efteråt satte vi oss vid skrivbordet för att prata. Hon sa att det var som de trott att det finns inte mycket aktivitet i mina äggstockar, både ultraljudet vid första besöket och mitt låga (nästintill obefintliga) AMH-värde, men "nu har vi gått såhär långt så nu tycker jag att vi tar ut den". Jag frågade om det hde gjort någon skillnad om jag hade gått på 450 enheter från början istället för 300 den första veckan. Hon sa att 300 är den högst dosen, i undantagsfall kan de höja till 450 vilket de hade gjort för mig eftersom det i stort sett inte hade hänt något på 300 men det finns inte högre dos att få.

 

Jag frågade hur vi gör till nästa gång då? Då sa hon att det blir nog inga fler försök för mig. "Metoden bygger på att man får ut 3-4 ägg minst" och det kommer jag inte få. Då kröp det fram att om det inte var för att jag var med i studien och att jag "kämpat så fantastiskt med att gå ned alla de här kilona" hade jag nog inte fått göra något IVF-försök, men nu ville de göra ett försök i alla fall. Som ni förstår var jag ordentligt ledsen vid det här laget. Jag frågade om det är helt uteslutet att göra ett andra försök? Hon ville inte att vi skulle prata om det nu utan i så fall efter att vi vet hur det här går. Det KAN ju gå med denna enda lilla (16 mm) äggblåsa - OM de får ut ett ägg från den - OM det ägget blir befruktat - OM det befruktade ägget delar på sig som det ska - OM det fastnar vid återförandet - DÅ kan jag bli gravid.

 

Men realistiskt är det väldigt liten chans :(

 

Så vad har vi då för möjligheter? Ja detta försöket få vi hoppas allt vad vi kan på!! Annars är det att sätta upp oss på listan för äggdonation. Men man får inte ha fyllt 38 år för att sätta upp sig på listan, vilket jag gör om några månader. Jag hinner alltså heller inte göra ett andra ivf om jag vill skriva upp mig på listan  :(

 

Jag har mer att skriva om detta egentligen, men jag orkar inte nu, skriver igen när jag behöver få ur mig...

 

Efter läkaren fick jag träffa en barnmorska inte samma som jag har träffat tidigare men den som kommer ta hand om  mig på fredag på ägguttaget. Läkaren gick och hämtade henne och sedan när jag kom ut i korridoren förde hon mig till ett avskilt samtalsrum. Då kändes allt helt overkligt, jag var såå omtöcknad då, det kändes knappt som om jag gick på golvet. Jag vet att barnmorskan höll mig i armen och riktigt förde mig till rummet. Jag vet inte vart  jag hade tagit vägen om hon inte gjort så? Men jag ville vara bort bort bort - bort från alla människor lägga mig någonstans och gråta till dess jag inte fanns mer :(

 

Barnmorskan var bra, hon informerade mig om nya sprutan (ägglossningssprutan), hur jag ska ta de andra medicinerna, tider som gäller på fredag med mera. Efter en stund blev min ordinarie barnmorska ledig och då kom hon. Vi pratade lite och hon var ledsen för min skull, tyckte det var orättvist eftersom jag har kämpat så hårt. Men ja, det här är ju aldrig orättivist? Men vad säger man? Vad kan man säga? Jag bara grät och grät, samtidigt önskade jag att jag bara kunde komma hem på ett ögonblick, ligga i soffan och gråta. Men jag fick samla mig så mycket jag kunde och sedan ut bland folk igen. Till apoteket för att hämta ytterligare en Gonal-F spruta på 450 IE, sedan spårvagnen till city, där jag missade mitt tåg med 30 sek och fick vänta en timma på nästa.

 

Väl hemma mötte maken upp och sedan blev det många tårar och många tankar fram och tillbaka till var vi står, vart vi vill och vad vi är beredda att göra. Så stora frågor,  så många önskningar, mitt i all kärlek - vad hände?