Varje gång jag är hos dietisten så gråter jag? Jag sa det till henne denna gången att jag fattar inte varför och att jag faktiskt inte gråter heeeela tiden i vanliga fall. Hon däremot tyckte inte att det är så konstigt - det var ju här allt började. Och det är sant. Idag är det ett år sedan vi började på Sahlgrenska. Det känns så tragiskt att det inte har gett frukt på något vis :( Jag berättade alltid lite om vad som är på G i mitt liv när jag är hos dietisten och jag berättade om hur jag fick en donator men hur ledsen jag var över min egen reaktion. Att jag hade velat bli GLAD när vi fått det beskedet men inte blev det. Hon gjorde denna liknelse (ungefär) till mig:

tänk att du Åker skidor men du ramlar och slår dig varje gång du åker nerför backen (liknas med mina misslyckade behandlingar) men du åker upp i liften och åker nerför backen igen (hopp och förtvivlan). Du har fullt med blåmärken på kroppen efter alla gånger du ramlat. klart att det inte är roligt att ge sig upp i liften för att åka ner för backen igen! Och det spelar ingen roll om människor säger att det är roligt att åka skidor! För du har ont. Det är inte roligt att åka skidor när man är alldeles blåslagen. 

 

klokt tycker jag. 

 

Under ganska lång tid har jag gått omkring och haft dåligt samvete för att jag inte är "glad" eller ser fram emot att behandlingen börjar och att jag snart ska få åka till Finland för ägginsättning. Häromdagen (efter mitt besök hos dietisten) slog det ned som en blixt för mig: VARFÖR skulle jag vara glad? Varför har jag över huvud taget haft de förväntningarna på mig?? Vilken människa är glad för en BEHANDLING? Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom äggdonation är en behandling för att boka sjukdomen. Jag ser inte fram emot att behandlas för sjukdomen jag längtar tills den dagen jag är botad!!