Tack alla ni fantastiska kvinnor som har skrivit och kommenterat till mig! Det har betytt oerhört mycket!! Bara en sådan sak att ni alla visar att ni stöttar mig i det jag känner - hur jag än känner, att ni inte har dömt mig! Jag känner inte riktigt att jag är redo att skriva ned hur jag känner och tänker. För allt är ett totalt virr-varr! Jag var INTE beredd på min egen reaktion och nu endast en dag efteråt kan jag nog ändå se att det blev något av en krisreaktion för mig, jag gick flera steg tillbaka i processen. Det blev så uppenbart: jag kommer INTE få ett genetiskt barn. Jag trodde jag var hyfsat klar över det. Och det tror jag egentligen att jag är, men detta blir på något vis det yttersta valet i sammanhanget och det blev mig övermäktigt att göra valet.

 

Jag kommer inte välja nu. Jag känner inte min magkänsla när hela känslolivet är i uppror, jag måste vänta några dagar till. Det börjar till viss del sjunka in och jag tror nog att vi kommer gå vidare, men jag kommer INTE ta några förhastade beslut. Jag måste vara säker. Och lugn.

 

Jag vill dock betona att jag är inte - överhuvudtaget - orolig för att jag inte kommer älska barnet eller något sådant. Jag är HELT ÖVERTYGAD om att när jag har barnet i min famn (kanske redan när det växer i min mage) spelar genetik och var äggcellen kommer ifrån ingen som helst roll, då kommer det bara vara kärlek jag känner! MEN mitt beslut måste fattas i harmoni och med säkerhet. Så jag behöver lite tid. Tror det blir lättare i helgen när jag kan få tid och tystnad runt omkring?

 

Jag kommer snart berätta mer, men jag har svårt att formulera min tankar och känslor...

Stort, stort tack för ert fantastiska kärleksfulla stöd, här på bloggen, på FL och på mailen

- ni är underbara!! ♥♥♥