Fråga ang tankar/känslor om äggdonation

4kommentarer

 Bloggkommentar + mitt svar:

Hej! Grattis till magen!! Jag hoppas inte att jag gör dig illa med min fråga men söker ett svar som är svårt att hitta. Har läst lite olika bloggar över de som kämpar. Själv fick jag reda på mina extremt dåliga el obefintliga odds innan vi börjat kämpa men sorgen är likväl extrem. Jag försöker nu bearbeta och acceptera för att så småningom orka gå vidare mot äggdonation, vilket jag är så tacksam att det finns!! Men, jag undrar - vore dina känslor annorlunda tror du om du till slut blivit gravid med egna ägg eller är sorgen du känner knuten till kampen i sig? Jag oroar mig nämligen så mycket över att alltid fortsätta känna sorg efter ett genetiska barn. Eller försvinner den smärtan? Såklart kommer du älska dina bebisar som nu är i magen precis så som du hade älskat ett barn från "naturlig tillverkning" MEN sorgen över det genetiska barnet... finns den kvar ändå? Sorg och kärlek kan ju finnas sida vid sida? Hur tror/vet du att det är? Stor kram från en som är mitt uppe i det.

Tack så mycket :)
Det är en väldigt bra fråga du ställer och jag känner igen mig i det du funderar över från mina egna tankar i början, när jag precis fått reda på att ÄD var vår väg till barn. Mitt tankesätt har ändrat sig väldigt mycket från dess, men det är en process och en mycket plågsam sådan… Men när man tagit sig en bra bit på den blir det ljusare och ljusare!

Jag tror att det är en livslång sorg att inte kunna få genetiska barn, men den sorgen får mindre och mindre betydelse och utrymme. Men jag tror aldrig den blir ”noll” om du förstår vad jag menar? När jag var mitt inne i processen och allt snurrade och det var svårt att sortera alla tankar var jag förtvivlad av det faktum att jag antagligen inte skulle bli genetisk mamma, till ett ”eget” barn. Det som hjälpte mig var samtal med min psykolog på SU som bland annat sa: ”Nej inte genetiskt barn men biologiskt – ni delar blod och barnet får dina antikroppar med mera” det betydde mycket för mig, kanske kan det hjälpa dig med? Under hela resan var det ändå två olika diskussioner och processer som pågick i mig: en var längtan till barn och vägen dit den andra var sorgen och bearbetningen att överge drömmen, om hur jag alltid trott att det skulle bli den dagen jag blev mamma. Men jag har ALDRIG trott annat än när väl barnet kommer, kommer jag vara 100 % glad för det och känna mig till 100 % som det barnets mamma. Min sorg handlade inte om det, kärleken till barnet var jag övertygad om. Men sorgen var hur det blev till, att det inte blev som jag alltid drömt om. Helt plötsligt började jag uppskatta mitt eget utseende på ett helt nytt sätt och sörja att mina gener inte får leva vidare.

Idag när jag är gravid har jag inga ledsamma tankar eller känslor på att det inte är mina genetiska barn. NU känns det bra, jag längtar till dem så innerligt :)

Jag förstår din fråga, och jag hoppas jag kan förmedla mitt svar till dig? Det jag menar är att det kommer alltid vara två saker: sorgen kommer alltid finnas kvar att jag inte får ett genetiskt barn men den sorgen kommer nog spela mindre och mindre roll. Däremot vill jag verkligen få dig att förstå att till den sorgen finns ingen som helst koppling till mina barn – som jag bär, de står enbart för lycka och glädje!! ♥♥

 

Biologiskt barn, barn genom äggdonation, biologisk förälder, bloggar om äggdonation, bloggkommentarer, existensiella frågor, frågor, frågor och svar, frågor om ÄD, frågor om äggdonation, frågor på bloggen, genetik, genetisk förälder, genetiskt barn, gravid genom äggdonation, information om äggdonation, psykolog, sorg, sorgeprocess, äggdonation, äggdonationer, äggdonationsbehandling,

4 kommentarer

SL

07 Jun 2014 17:25

Så fint beskrivet på en fråga som jag tror många funderar på. Kram och lycka till med förlossning och kommande små bebisar!

Svar: Och tack till DIG för din fina kommentar :) Kram!
Fertilitetsresa

BabyLei

08 Jun 2014 23:01

Det här låter kanske konstigt.
Men sedan jag födde min son för ganska exakt ett år sedan (han kom till med IVF men med mitt ägg och min mans spermie), så har jag insett att kärleken till ett barn inte handlar det minsta om genetik för min del. Vi väntade och längtade och kämpade länge för att bli gravida, så tanken och även rädslan för adoption och äggdonation osv, har funnits där eftersom man aldrig hittade någon anledning till att vi inte blev gravida.

Nu när jag har fött min son, så känner jag så starkt att kärleken till barnet är så djupt rotad och så otroligt överväldigande och inte det minsta bunden till ett genetiskt band till barnet. Jag är övertygad att ni den dagen ni håller era barn i era armar kommer att vara tacksamma för att ni inte fått de genetiska barn ni tidigare drömt om - för då hade ni ju aldrig fått dessa barn som ni kommer älska över allt vett och sans.

Svar: Så tror jag med <3 Men samtidigt är det viktigt att förmedla till andra att det är en plågsam process tills man kommer dit. Men jag är helt övertygad om solen i målet :)
Fertilitetsresa

Å

09 Jun 2014 08:40

Jag har två ÄD-barn och jag känner ingen som helst sorg över att jag inte fått genetiska barn. Jag kan till och med känna mig lite tacksam för att våra IVF:er misslyckades för det var ju just dessa två barn jag väntade på! :-)

För min egen del spelar det ingen som helst roll att de inte har mina gener. (Nästan tvärtom kan jag känna, kanske slipper de få min morgonsurhet och endometrios?) Däremot kan jag känna mig orolig för hur de själva kommer att känna inför äggdonationen.

De är ju sina egna individer och jag vet ju inte hur de kommer att ställa sig till hela grejen. Det är ju också en sak som kommer upp ibland, jag tycker knappt man kan söka läkare för en inflammerad tå utan att få frågan om det ligger i släkten.

Svar: Tack för din fina kommentar <3 Jag tror och hoppas att det blir så :) Jag funderar också på hur barnen kommer ta det när de blir äldre och när de förstår mer. Samtidigt tror och hoppas jag att det underlättas något i takt med att det kommer bli vanligare och vanligare. Om 18 år pratar vi nog annorlunda om ÄD och har mer erfarenhet om det. Hur gamla är dina ÄD-barn? Många kramar!!
Fertilitetsresa

Sakura

10 Jun 2014 09:45

Hej!

För snart ett år sedan fick vi vårt efterlängtade barn genom äggdonation. Vi hade försökt med IVF flera gånger men utan att lyckas och till slut rekommenderades vi äggdonation.

När vi fick beskedet var det först en chock. Vi hade ju förstått att vi hade utmaningar med att få barn men samtidigt kunde de inte hitta något fel och vi lyckades få fina embryon som de t o m lyckades frysa och tina. Men något litet med äggen trodde de till slut att det ändå kunde vara. För både min man och mig innebar det en chock och en sorg. Skulle vi göra äggdonation tyckte min man att det skulle kännas som att få barn med en annan kvinna.

Hur som helst så gjorde vi äggdonation på Huddinge. Från det att vi fick ett plus så kändes det 200 % som vårt egna barn. Alla tankar på att det skulle kännas konstigt på något sätt var som bortblåsta. Ingen av oss känner någon sorg över att mina gener inte finns med. Det är bara glädje för att ha fått vårt fantastiska barn. Hade gärna fått reda tidigare på att de kunde vara något fel på mina ägg så att vi kunde gått vidare med äggdonation tidigare. Hade besparat oss mycket sorg och oro.

Nu funderar jag en del på när vi ska börja berätta om det. Från början tänkte jag vänta tills vårt barn är 3-4 år. Flera i vår omgivning vet redan om det men det kommer ju upp situationer hela tiden när jag får höra av vänner och bekanta (som inte vet) "åh han är så lik dig" "han är så livlig och glad precis som du" etc. Ska man då säga "ja han är faktiskt lik mig trots att det inte är mina gener". Inte alls landat i detta ännu men funderar.

Viktigt för oss är att det inte är en hemlighet (vare sig hemma eller ute bland folk) och att vårt barn får äga historien. Och det verkar ju vara bra att berätta så tidigt som möjligt. Just nu läser jag en amerikansk bok som jag tycker tar upp bra frågeställningar som får mig att fundera lite.

kram

Svar: Tack för Din fina kommentar <3 Ja det är en process.. Jag gläds åt att höra hur du ser på det nu, vi tänker lika :) Jag kommer berätta för barnen från dag 1! Kramar tillbaka
Fertilitetsresa

Kommentera

Publiceras ej