Natt

Fredag kl. 22, vi har nu tredje skiftet personal hos oss. Vi skojar lite (fast jag börjar bli missmodig) om att nu vill vi inte träffa mer personal, nu måste de komma under natten! Jag kan tillägga att fastän det drog ut så mycket på tiden så fanns det ännu inte på kartan för mig att bebisarna skulle komma på annat sätt än genom vaginal förlossning och det var heller inget som diskuterades.

Tvilling 1 har tagit sig igenom förlossningskanalen och ligger 2-3 cm från bäckenbotten – de kunde se att hon hade massor av hår på huvudet - men efterson jag inte öppnat mig mer sedan eftermiddagen utan fortfarande är 8 cm har jag ännu inga krystvärkar.

Strax innan midnatt på fredagen bestämmer de sig för att ta bort ALL smärtlindring från mig och öka det värkstimulerande till max. Alltså snacka om att jag hade ångest när jag visste att det bara skulle göra mer och mer ont för varje värk och det enda jag kunde göra var att andas igenom dem :( Men det hjälpte inte, jag stod fast på 8 cm…

Klockan 01-02 på lördag morgon bestämde de att jag skulle få försöka krysta utan krystvärkar. Vilket i stort sett är omöjligt? Hur f-n gör man när man inte har behovet av att krysta??!! De tryckte inne i slidan på mig och sa HÄR tryck HÄR! Yeah right? Det var otroligt svårt, men jag försökte så gott jag kunde och jag tog i – allt vad jag hade!! Jag blötte igenom min tredje skjorta under ett och samma dygn med svett, så jag lovar att jag tog i! Jag hade ännu inte tappat modet, jag trodde att till slut så kommer det funka!?

Här vill jag tillägga att under hela tiden visade ctg-kurvan och elektroden (på Ettan) att bebisarna mådde väl, vilket som dock skulle visa sig inte riktigt stämma på Tvåan, men det kunde ingen veta då.

Jag krystade och krystade i alla ställningar som tilläts utan att elektroden eller ctg:n skulle tappas/störas. Jag krystade och krystade, de såg Ettans huvud, det hade hår – min make såg och blev glad. Varje gång jag krystade åkte det fram, men åkte tillbaka när jag slutade krysta…

Runt klockan 03 på lördag morgon hörde jag hur läkaren pratade med barnmorskan och sa: ”Ja det enda vi har kvar nu är sugklocka eller tång” men det jag i synnerhet noterade var tonen i deras röster – det lät inte hoppfullt, de trodde inte på det. DÅ kände jag i hela min kropp att nu räcker det! Och jag sa till dem: Nu vill inte jag mer! Och det tog de på en gång. De sa att Ettan har tagit sig hela vägen (sånär på ett par cm) så den bebisen kan vi ta med sugklockan, men risken är att det ändå blir akutsnitt med Tvåan och den risken var allvarlig då det kunde göra att det istället blev urakut snitt.

Så de stängde av det värkstimulerande droppet. Värkarna fortsatte dock, men jag fick nu använda lustgas för att ta mig igenom dem, denna gång var jag superförsiktig med andningen så att jag inte skulle få någon överdos + att mannen var på mig som en hök för att kolla så att vi hade kontakt.

Fortsättning följer…