Förlossningsberättelse – del 9: Kejsarsnitt

2kommentarer

Kejsarsnitt

Någon gång efter klockan 03 på lördagsmorgonen kom narkosläkaren till mig. Jag fick återigen berätta om mitt hjärtfel, men denna gången hade de ju all fakta (fast i efterhand så sa han att det var tur att jag berättat det jag gjort annars hade han blivit riktigt orolig!). Han berättade att i vanliga fall använder man sig av epiduralen när den redan är satt och bara fyller på den och på så vis har tillräcklig bedövning för att utföra kejsarsnittet. Men eftersom epiduralen bara hade tagit halva kroppen (jag sa ju att det mesta som kunde gå fel gick fel..) så fick de nu istället sätta en spinal. Spinalbedövningen tar större område och man har ingen känsel från bröstkorgen och ned så man kan inte gå eller röra sig som man kan med epiduralen. Det positiva för min del var att spinalen sätts högre upp på ryggen så min ryggskada försvårade inte denna gång och nålen gick in på första försöket – tjoho något som faktiskt kunde gå rätt gick rätt!

Jag var ordentligt nervös när jag låg där på britsen och de penslade mig med någon operationssprit. Alla i personalen var supergulliga, de lyssnade verkligen på mig och var ett stort stöd! Men det var extra skönt när maken kom in – denna gång i full operationsmundering!

Jag hade bett narkosläkaren att han skulle berätta för mig vad som hände så att jag var med och det gjorde han. Det var 15-20 personer som var delaktiga under operationen och som stod beredda utanför för att ta emot barnen – det var både betryggande att de var så många och skrämmande av samma orsak…

Strax innan klockan 04 på lördagmorgonen kom Ettan (barnmorskan fick trycka upp henne tillbaka genom födelsekanalen och så kunde läkaren ta upp henne ur kejsarsnittet) – en supersöt tjej!! Och hon var så liten men så fin, de visade henne snabbt för mig men rusade sedan ut och maken följde med så som vi bestämt att han skulle göra. Under tiden hade jag en jättegullig sköterska som satte sig med mig och pratade hela tiden. Två minuter efter kom killen, men när de visade honom blev jag rädd, han var betydligt mindre och väldigt blå. Maken har berättat att personal från Neo kallades ned och de fick ge honom syrgas genom Cpap (syrgas som ”trycks” ned i lungorna) och att de pratade om huruvida de behövde intubera honom. Innan de tog beslut om det bestämde de sig för att ta in barnen lite snabbt till mig så att jag skulle hinna se dem. Jag är så glad att jag då inte förstod hur illa däran killen var utan jag blev så glad och lycklig när läkarna kom och visade dem och maken var också med förstås. Mitt i allt detta har en av sköterskorna tagit massa kort med vår kamera – utan att någon bett henne – så vi har jättefina bilder på första gången familjen var samlad <3 Helt otroligt ovärderligt ögonblick!! <3 Både jag och maken grät och pussade barnen och varandra och sa ”Jag älskar Dig” hur många gånger som helst!!

Det var ett väldigt kort men ack så kärt möte, sedan skyndade de ut med barnen. Under tiden skulle kirurgen ta bort moderkakan som satt fast ordentligt, tydligen hade de verkligen fått ta i för att få bort den då den satt fast på ett stort område (vilket resulterade i extra stor blodförlust för mig). Redan då var de tydligen osäkra på om de verkligen fått bort alla rester från moderkakan. Det här har jag läst i journalen i efterhand, det var ingen som sa något till mig, vilket som kunde varit bra nu när vi vet att det skulle komma att krävas ytterligare en operation för min del och att jag blev allvarligt sjuk vilket kunde gått dödligt illa…

Jag uppfattade inget av detta, jag slumrade av och till. Jag bad till och med om ursäkt för att jag inte höll mig vaken!! De log och sa att det är okej, fullt förståeligt om jag är trött efter 40 timmars värkarbete…

Någonstans i slutet blev jag dålig och fick ett blodtryck på 90/45 så de ville snabbt ta mig till observation. På vägen ut fick jag återigen se barnen typ 30 sek eller nåt, men det var fantastiskt!! Återigen är jag glad att jag inte förstod hur det stod till, maken har berättat efteråt. En stor anledning till att killen var dålig var att han inte tog sig igenom födelsekanalen och på så vis inte fått den positiva stressen, hormonpåslaget eller vattnet i lungorna utpressat – vilket tjejen hade. I efterhand har maken berättat hur jobbigt han tyckte detta var, hur maktlös han var och hur otäckt det var att se lillkillen alldeles blå och livlös och hur han aldrig skrek (vilket tjejen gjorde) – det skulle komma att ta flera dagar innan killen gav hals och maken sa varje gång, ja skrik du det är bra!!

förlossning, förlossningen, förlossningsberättelse, kejsarsnitt, komplikationer vid förlossning, tvillingar, tvillingfödsel, tvillingförlossning,

2 kommentarer

Jennie

15 Oct 2014 20:55

Sitter här med tårar i ögonen och en klump i halsen, fast en bra sådan. Nu är de ju här era fina hjärtan!

Svar: Ja och aldrig har jag varit så lycklig och upplevt sådan alltomslutande kärlek <3 TACK för att Du finns och varit ett stort stöd på resan till världens bästa!! <3
Fertilitetsresa

Mirakel

16 Oct 2014 14:38

Gråt gråt. . !!

Svar: Finns inte så mycket som slår glädjetårar <3
Fertilitetsresa

Kommentera

Publiceras ej