Ett år har gått, fatta att tvillingarna har fyllt 1 år!! Jösses alltså!!

 

Definitivt det bästa året i mitt liv! Kärleken jag känner till mina barn och den tacksamhet jag känner för att få vara deras mamma är obeskrivlig! Jag inser hur lyckligt lottad jag är och jag tänker också på det dagligen. Att få bli mamma var en dröm och när den besannades var den såå mycket bättre än jag någonsin kunnat tro!

 

Men omvärlden förbryllar mig. Ibland undrar jag om många ser föräldraskapet som ett jobb? Jag ser det som en välsignelse, och jag tror jag delar det med alla som har fått kämpa för att bli föräldrar. Nu är jag med i flera mammagrupper och det är många gånger jag tycker att man pratar om "att skaffa barn" och hur "jobbigt" det är med barn, mycket i negationer faktiskt. Hur blev det så? En mamma tycker det är så jobbigt att hon bara "försöker överleva"! En annan mamma uttryckte sig faktiskt med att hon och hennes man redan innan de fick barn hade bestämt att "barn ska inte hindra oss från det vi vill göra". Så konstigt sätt att uttrycka sig på? Jag är mer "allt har sin tid", man kan inte göra allt jämt, livet blir annorlunda när man har barn. Och det var ju det jag ville. Jag vill inte ha egentid, jag hade det - jag längtade efter FAMILJEtid, eller okej i alla fall BARNtid. Och det har jag nu!! Om jag har - all tid är med barnen.

 

Att ha tvillingar är så fantastiskt roligt, visst det är utmanande många gånger och man sover väldigt lite, men hey det gör nog alla småbarnsföräldrar. MEN! Jag är innerligt trött på alla andra som talar om hur jobbigt det är med tvillingar - och det gör de oavsett om de har erfarenhet av tvillingar eller inte. En typisk situation är att jag går med barnvagnen på stan. Någon främling stannar mig och frågar med ett leende: Är det tvillingar? Vad söta de är! Ja säger jag stolt. Då försvinner leendet och byts ut till en bekymrad min och "Det måste vara jobbigt". Grrr det är underbart!! Sluta tvinga på mig allt negativt, jag har det jag önskat och drömt om - jag är lycklig!!

 

Ja det sliter med lite sömn, det finns många saker som skulle kunna gå under kategorin "jobbigt", men jag uttrycker mig inte så, för jag känner inte så. Sömnlösa nätter, kolik, hjärtskärande gråt, tandbristning m m jag hade inte räknat med något annat. Och jag räknar med att det kommer vara såhär under flera år. 

 

 

Jag förstår att en del mammor tycker det är provocerande när jag säger att jag INTE tycker det är jobbigt. Men JAG blir provocerad av att höra dem säga att det är jobbigt med barn! Är det åren som ofrivilligt barnlös som gör det? Antagligen. Helt ärligt påminner jag mig själv varje dag att jag är tacksam över att få vara mamma. Att vara ofrivilligt barnlös är det jobbigaste jag kan tänka mig!

 

Så! Nu har jag avreagerat mig lite :) Missförstå mig inte, jag respekterar att vi har - och TAR - det olika i utmaningen som förälder. Vi har olika förutsättningar och olika stora utmaningar. Jag säger inte att man inte får säga att man är trött och att det är jobbigt att vara småbarnsförälder. Men den negativa jargongen tär på mig! Det jag vill säga med detta är att jag väljer att fokusera

koncentrerar på det fina, det positiva: Två härliga ungar med leenden som kan smälta isberg - min livsglädje ❤️❤️

 

 

Det har hänt otroligt mycket under detta år. Men om jag ska begränsa det till det som är kopplat till äggdonation (och resan dit) så kan jag säga att omvärlden är naiv och lyckligt ovetande om att det inte är en självklarhet att kunna få barn, eller att ha svårt att bli förälder. Om jag generaliserar. Det är många gånger jag förstår på andra hur själklart de tycker det är att "skaffa barn", diskussionerna om när man vill ha syskon har börjat nu. Ska ni ha fler? Jag svarar alltid: vet inte, vi har kämpar för att få våra barn, så vi tar inget för självklart. Oftast tror jag de förstår, men för det mesta kommer standraduppföljningen: Ja men ni har ju redan två och en av varje dessutom så det räcker kanske? Önskar att människor inte värderar åt oss eller har facit på allt...

 

Märker att jag skriver osammanhängande.. Jag skriver samtidigt som jag tänker - jag skriver av mig. Känns skönt, det var ett tag sedan :) Jag började skriva detta inlägget för att berätta hur äggdonation gjort sig påmint under detta året. Som info till er som är i samma sits, eller funderar på ÄD. Jag kan bara lova att det är ett väldigt TJAT om utseende. Jag kan inte använda ett annat ord. För det går inte en enda vecka utan att jag får frågan: Vem är de lik? (Jag svarar alltid "Pappan") Eller att människor jämför deras utseende med varandra eller med oss föräldrar. Det här var jag rädd och orolig för innan jag blev gravid och under graviditeten. Jag var rädd att det skulle kännas som en rostörn i mitt hjärta, att alltid bli påmind om att de inte delar mina gener. Men vet ni? Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte alls. Vi är en familj på fyra - och vi har alla olika hårfärg och ögonfärg (åtminstone olika nyanser av färg) olika men lika, på ett härligt sätt!!