Ett år har gått!
5kommentarer
Ett år har gått, fatta att tvillingarna har fyllt 1 år!! Jösses alltså!!
Definitivt det bästa året i mitt liv! Kärleken jag känner till mina barn och den tacksamhet jag känner för att få vara deras mamma är obeskrivlig! Jag inser hur lyckligt lottad jag är och jag tänker också på det dagligen. Att få bli mamma var en dröm och när den besannades var den såå mycket bättre än jag någonsin kunnat tro!
Men omvärlden förbryllar mig. Ibland undrar jag om många ser föräldraskapet som ett jobb? Jag ser det som en välsignelse, och jag tror jag delar det med alla som har fått kämpa för att bli föräldrar. Nu är jag med i flera mammagrupper och det är många gånger jag tycker att man pratar om "att skaffa barn" och hur "jobbigt" det är med barn, mycket i negationer faktiskt. Hur blev det så? En mamma tycker det är så jobbigt att hon bara "försöker överleva"! En annan mamma uttryckte sig faktiskt med att hon och hennes man redan innan de fick barn hade bestämt att "barn ska inte hindra oss från det vi vill göra". Så konstigt sätt att uttrycka sig på? Jag är mer "allt har sin tid", man kan inte göra allt jämt, livet blir annorlunda när man har barn. Och det var ju det jag ville. Jag vill inte ha egentid, jag hade det - jag längtade efter FAMILJEtid, eller okej i alla fall BARNtid. Och det har jag nu!! Om jag har - all tid är med barnen.
Att ha tvillingar är så fantastiskt roligt, visst det är utmanande många gånger och man sover väldigt lite, men hey det gör nog alla småbarnsföräldrar. MEN! Jag är innerligt trött på alla andra som talar om hur jobbigt det är med tvillingar - och det gör de oavsett om de har erfarenhet av tvillingar eller inte. En typisk situation är att jag går med barnvagnen på stan. Någon främling stannar mig och frågar med ett leende: Är det tvillingar? Vad söta de är! Ja säger jag stolt. Då försvinner leendet och byts ut till en bekymrad min och "Det måste vara jobbigt". Grrr det är underbart!! Sluta tvinga på mig allt negativt, jag har det jag önskat och drömt om - jag är lycklig!!
Ja det sliter med lite sömn, det finns många saker som skulle kunna gå under kategorin "jobbigt", men jag uttrycker mig inte så, för jag känner inte så. Sömnlösa nätter, kolik, hjärtskärande gråt, tandbristning m m jag hade inte räknat med något annat. Och jag räknar med att det kommer vara såhär under flera år.
Uppdatering i efterhand: Det jag tycker är allra jobbigast är hur så många runt mig talar om hur jobbigt JAG har det som har tvillingar. Flera gånger i veckan får jag höra hur jobbigt det måste vara för mig. "Jag som tycker det är jobbigt med en jag kan inte tänka mig hur det är att ha två!?" "Tvillingar? Det är mycket jobb det!" "Tvillingar? Då har du att göra! Usch" Tänk er själva att flera gånger i veckan få höra att ditt liv är jobbigt. Det hjälper inte att säga emot. Jag tycker inte det är jobbigt att ha tvillingar jag tycker det är underbart och roligt!!
Jag förstår att en del mammor tycker det är provocerande när jag säger att jag INTE tycker det är jobbigt. Men JAG blir provocerad av att höra dem säga att det är jobbigt med barn! Är det åren som ofrivilligt barnlös som gör det? Antagligen. Helt ärligt påminner jag mig själv varje dag att jag är tacksam över att få vara mamma. Att vara ofrivilligt barnlös är det jobbigaste jag kan tänka mig!
Så! Nu har jag avreagerat mig lite :) Missförstå mig inte, jag respekterar att vi har - och TAR - det olika i utmaningen som förälder. Vi har olika förutsättningar och olika stora utmaningar. Jag säger inte att man inte får säga att man är trött och att det är jobbigt att vara småbarnsförälder. Men den negativa jargongen tär på mig! Det jag vill säga med detta är att jag väljer att fokusera
koncentrerar på det fina, det positiva: Två härliga ungar med leenden som kan smälta isberg - min livsglädje ❤️❤️
Det har hänt otroligt mycket under detta år. Men om jag ska begränsa det till det som är kopplat till äggdonation (och resan dit) så kan jag säga att omvärlden är naiv och lyckligt ovetande om att det inte är en självklarhet att kunna få barn, eller att ha svårt att bli förälder. Om jag generaliserar. Det är många gånger jag förstår på andra hur själklart de tycker det är att "skaffa barn", diskussionerna om när man vill ha syskon har börjat nu. Ska ni ha fler? Jag svarar alltid: vet inte, vi har kämpar för att få våra barn, så vi tar inget för självklart. Oftast tror jag de förstår, men för det mesta kommer standraduppföljningen: Ja men ni har ju redan två och en av varje dessutom så det räcker kanske? Önskar att människor inte värderar åt oss eller har facit på allt...
Märker att jag skriver osammanhängande.. Jag skriver samtidigt som jag tänker - jag skriver av mig. Känns skönt, det var ett tag sedan :) Jag började skriva detta inlägget för att berätta hur äggdonation gjort sig påmint under detta året. Som info till er som är i samma sits, eller funderar på ÄD. Jag kan bara lova att det är ett väldigt TJAT om utseende. Jag kan inte använda ett annat ord. För det går inte en enda vecka utan att jag får frågan: Vem är de lik? (Jag svarar alltid "Pappan") Eller att människor jämför deras utseende med varandra eller med oss föräldrar. Det här var jag rädd och orolig för innan jag blev gravid och under graviditeten. Jag var rädd att det skulle kännas som en rostörn i mitt hjärta, att alltid bli påmind om att de inte delar mina gener. Men vet ni? Jag bryr mig inte, jag bryr mig inte alls. Vi är en familj på fyra - och vi har alla olika hårfärg och ögonfärg (åtminstone olika nyanser av färg) olika men lika, på ett härligt sätt!!
Familjeliv,
Ofrivillig barnlöshet,
barn genom äggdonation,
bloggar om ofrivillig barnlöshet,
bloggar om äggdonation,
egentid,
familjetid,
frågor om äggdonation,
föräldraskap,
gravid genom äggdonation,
information om äggdonation,
mamma,
tvillingar,
äggdonation,
5 kommentarer
Karin
26 Jul 2015 15:08
Vad härligt du skriver, jag håller med om allt. Mitt liv har aldrig varit så bra som nu. Vi satsar på syskonförsök i höst, men bara ett embryo denna gång.
Jess
27 Jul 2015 10:09
Hej! Det är härligt att läsa bloggen och läsa att ni har det bra och är lyckliga! Jag tor att åren som ofrivilligt barnlös sätter spår, på gott och ont och att du blir provocerad av att höra "gnäll" om hur det är att ha barn är säkert ett spår av all kamp och tiden som ofrivilligt barnlös. Men döm inte de som gnäller....de kanske faktiskt HAR det värre och jobbigare än du...Allt här i livet är inte hur man TAR saker utan faktiskt även hur man HAR det...allt botas inte av att tänka positivt och fokusera på det positiva. De som gnäller KAN ha det jobbigare och det kan handla om barnen eller om annat i livet som gör att orken och gnistan tryter...sånt som de kanske inte berättar kan ligga bakom. Det kan vara sjuka närstående, problem i relationen, den egna hälsan, barnen, barnens hälsa eller nåt annat som bidrar till gnället men som de inte berättar om. Och de kanske blir provocerad av att du inte gnäller, att inte gnälla och/eller säga att "jag fokuserar på det positiva" kan tolkas som att du håller uppe en fasad eller att du inte förstår/inte vill förstå att en del faktiskt har det värre än du. Håll i minnet hur det var att som ofrivilligt barnlös känna sig missförstådd och less på allt, det kan vara så "gnällarna" upplever livet. Missförstå mig inte. Självklart ska du göra det som fungerar för dig och naturligtvis ska du vara glad, stolt, lycklig och tacksam över dina älsklingar! Och såklart att du ska fokusera på det positiva! Men döm inte de som gnäller och bli inte provocerad, tänk att de kanske faktiskt HAR det värre och jobbigare och att deras gnäll betyder inte att de inte är tacksamma över sina barn. Deras gnäll är deras sätt att orka med livets börda med allt vad det innehåller för just dem.
Susanna
28 Jul 2015 13:19
Jag tycker du skriver väldigt klokt. Jag förstår precis vad du menar, att du inte vill att andra människor ska föra över sina känslor/antaganden på dig.
När jag blir mamma hoppas jag också jag kan påminna mig själv om att det här var något som jag längtat efter i flera år och ta vara på här och nu. Det kommer antagligen bli jobbigt, ett helt annorlunda liv men jag har ju valt det och snarare suttit hemma och varit ledsen över all vår ofrivilliga egentid som barnlösa.
Jag är gravid i vecka 29 nu och tänker varje dag på hur glad jag är för det och att jag har en väldigt lätt graviditet, fysiskt. Hoppas jag kan föra över de känslorna på föräldraskapet. Kram
Anonym
28 Jul 2015 14:35
Jag tror jag älskar stunden " just nu" mer än jag nånsin gjort för ut.Lillan föddes julen 14 bästs julklappen,brösten julen i våra liv...och ja jo sen hon föddes har väl sömnen inte längre varit densamma för mig.men jag är mamma nu,min högsta dröm slog in och ja det är tufft med lite sömn när det liksom blir så flera dagar i följd men jag har gott stöd och ser det som en bagatell..Jag har inget att" gnälla" över..A är det bästa som finns sömn eller inte...nu är nu i morgon är en annan dag..Hon är liten nu och vi njuter...:)<3
På färden mot tre
29 Jul 2015 08:51
Jag har följt dig de senaste åren även om jag inte kommenterat så flitigt. Underbart läsa ditt inlägg om föräldraskap så här ett år efter att tvillingarna kom. Du är verkligen värd att vara lycklig mamma efter allt kämpande! PS: går själv i tankar om ÄD och Fertinova nu och skickade dig ett mail med lite funderingar :) Stor kram och njut av familjen och sommaren!
Kommentera