Innan barnen kom var jag lite orolig för det här när människor skulle värdera familjens utseende. Vem liknar barnet? Jag var rädd att jag skulle bli sårad att höra att barnen inte liknar mig. Det var en av orsakerna till att jag i vårt förlossningsbrev skrivit att jag ville att personalen skulle vara medvetna om att barnen kommit till genom äggdonation, just för att slippa kommentarer om utseende som påminner om mamma/pappa.

 

Jag hade fått höra från de som fått barn genom äggdonation att den här frågan "Vem barnet liknar" kommer OFTA och det stämmer verkligen!!

 

Första gången kommentaren kom var faktiskt på BB när barnen bara var några timmar. En av barnmorskorna som varit med under värkarbetet tog upp tjejen och sa: Ja det här är verkligen pappas flicka! Ja kanske det? sa vi. Barnmorskan fortsatte: Ja jag menar jag ser INGENTING av dig i henne! Nej det är ju inte så konstigt tänkte vi... Hon tänkte sig såklart inte för då. Undrar om hon i efterhand förstod sitt klavertramp? Just då brydde jag mig inte så mycket, jag var så lycklig för mina barn! Jag blev inte ledsen, men lite irriterad, för det kändes så onödigt...

 

De första veckorna fick vi måååånga gånger frågan: Vem är han/hon lik? Vi svarade "vet inte" de flesta gångerna. Den frågan får vi fortarande flera gånger i veckan. Numera svarar jag i stort sett alltid att de liknar min man. Jag blir inte ledsen när folk frågar, men jag känner mig falsk som inte talar om hur det ligger till..

 

Men jag har också många gånger fått kommentaren att tjejer och/eller killen är sååå lik mig! Och att "det går inte att ta miste på vem som är mamman inte!" Det har faktiskt både min man och min mamma sagt! De säger att killen har mina ögon och tjejen mitt leende. Och det kan till och med jag tycka mig se, fastän jag vet att det är omöjligt (epigenetiken lär inte visa sig än)! Så ja man ser det man vill se <3