Man ser det man vill se?

7kommentarer

Innan barnen kom var jag lite orolig för det här när människor skulle värdera familjens utseende. Vem liknar barnet? Jag var rädd att jag skulle bli sårad att höra att barnen inte liknar mig. Det var en av orsakerna till att jag i vårt förlossningsbrev skrivit att jag ville att personalen skulle vara medvetna om att barnen kommit till genom äggdonation, just för att slippa kommentarer om utseende som påminner om mamma/pappa.
 
Jag hade fått höra från de som fått barn genom äggdonation att den här frågan "Vem barnet liknar" kommer OFTA och det stämmer verkligen!!
 
Första gången kommentaren kom var faktiskt på BB när barnen bara var några timmar. En av barnmorskorna som varit med under värkarbetet tog upp tjejen och sa: Ja det här är verkligen pappas flicka! Ja kanske det? sa vi. Barnmorskan fortsatte: Ja jag menar jag ser INGENTING av dig i henne! Nej det är ju inte så konstigt tänkte vi... Hon tänkte sig såklart inte för då. Undrar om hon i efterhand förstod sitt klavertramp? Just då brydde jag mig inte så mycket, jag var så lycklig för mina barn! Jag blev inte ledsen, men lite irriterad, för det kändes så onödigt...
 
De första veckorna fick vi måååånga gånger frågan: Vem är han/hon lik? Vi svarade "vet inte" de flesta gångerna. Den frågan får vi fortarande flera gånger i veckan. Numera svarar jag i stort sett alltid att de liknar min man. Jag blir inte ledsen när folk frågar, men jag känner mig falsk som inte talar om hur det ligger till..
 
Men jag har också många gånger fått kommentaren att tjejer och/eller killen är sååå lik mig! Och att "det går inte att ta miste på vem som är mamman inte!" Det har faktiskt både min man och min mamma sagt! De säger att killen har mina ögon och tjejen mitt leende. Och det kan till och med jag tycka mig se, fastän jag vet att det är omöjligt (epigenetiken lär inte visa sig än)! Så ja man ser det man vill se <3
barn genom äggdonation, bloggar om äggdonation, epigenetik, genetik, utseende, äggdonation, äggdonationer,

7 kommentarer

Maria

22 Mar 2015 00:11

Känner så väl igen mig i det du beskriver. Båda våra är lika på sin pappas sida. Även om många ser likheter med mig med.
Jag är förvånad över hur lite jag ändå bryr mig. Det är inte så många som vet om att vi gjort äggdonation, bara ivf.
När allt lugnat ner sig och vi har fått någon form av rutiner så ska vi ta och berätta för våra familjer.
Det är nog så att man ser det man vill se.

Svar: Eller hur? Det är så skönt att kommentarerna inte sårar - något jag var rädd för innan barnen kom. Men å andra sidan handlar ju de flesta kommentarer om att barnen är lika mig? Bara snälla kommentarer iaf :)
Fertilitetsresa

Lisa (längtanefterlillal)

22 Mar 2015 06:25

Har en liten historia på det där, när jag själv klampade i klaveret, innan vi själva påbörjade vår längtan efter barn resa och IVF. När jag började på mitt jobb för 4 år sedan gick en tjej precis hem på mammaledighet. Då var jag helt grön själv på det här området, hade verkligen noll koll innan jag började längta efter barn själv. Och hon hälsade på lite på jobbet första året, och jag tyckte alltid att hennes son var så lik henne. När hon började jobba började vi umgås och idag är hon en väldigt go vän till mig och någon som stöttar mig jättemycket i min resa, nån som vet hur allt det här är. Jag tyckte / tycker fortfarande att hennes son är väldigt lik henne. Och så berättade hon hur de kämpat och att de sedan fått hjälp av ÄD. Blev lagom paff kan jag säga. För jag hade ju inte en aning innan. Och kände mig lite dum. Men jag tycker verkligen att han är lik henne, nu med. Men det kanske är så att man ser det man vill se? Eller så är de otroligt lika varandra. ☺

Svar: Ja jag tror man ser det man vill. Jag ficknyligen besök av en kvinna som gjorde ÄD samtidigt som mig och när hon kom hem med sin son till mig första gången så var det första jag ville utbrista när de kom innanför dörren: "Åh vad lik han är lik dig!!" Och då visste jag ju helt hur det låg till!?!! Hahah :):)
Fertilitetsresa

Http://jakteneftertotallycka.blogspot.se/

22 Mar 2015 15:15

Just det här funderar jag ju enoooormt mycket på i perioder. Vi vet ju liksom att det aldrig någonsin blir biologiska barn med både min och makens celler utan att den ena parten är donerad- eller att det blir adoption då barnet inte är likt någon av oss. Just nu har vi ju gjort ÄD och som du vet hade jag riktiga svårigheter med startsträckan för att acceptera situationen- något jag kunde känna sån trygghet i att du också hade. Jag har kommit långt sedan dess och tänker inte mycket på att det inte är mina gener på embryot i livmodern, men tankarna på just det här med andra människors irriterande jämförelser kan jag inte släppa.

På ett sätt blir jag ju lite ledsen när jag hör att det fortsätter så länge. Men egentligen är det kanske ganska logiskt. Ja menar, själv råkar man ju slänga ur sig kommentarer om barns likhet till sina biologiska föräldrar (där man vet säkert) och även där kan ju såna jämförelser såra den som inte identifieras med sitt barn.

Jag tror på den där grejen min kurator sa till mig för många år sedan- att man inte har någon aning om vad som faktiskt händer i magen när fostren delar blod och näring med sin mamma. Vad är det egentligen som säger att likheter inte kan skapas redan där? Likheter som inte har något med DNA att göra. Så länge forskningen inte bevisat motsatsen så väljer jag att känna den kittlande känslan av att det kanske finns saker som ökar likheter mellan mor och barn i magen. :)

Fortsätt gärna ta upp såna här frågor! Det är OVÄRDERLIGT när man fortfarande inte kommit dit du är än :)
Kram

Svar: Hej fina Du <3 Jag har fått flera frågor/kommentarer om detta så jag kommer göra fler inlägg om det jag lovar :) Jag oroade mig mycket för detta innan ÄD och under graviditeten som du vet, men jag kan helt ärligt säga att det är en ickefråga nu! Och jag blir inte ledsen alls av att höra kommentarerna. För oftast handlar de ju om att de tycker barnen liknar mig. Så oroa dig inte, du kommer inte heller bry dig nämnvärt om detta :) Många kramar!!
Fertilitetsresa

Sindyrella1983

25 Mar 2015 12:34

Igår var vi på VUL och såg vårt lilla embryo, helt perfekt. Hjärtat slår som det ska och den är lika stor som den ska vara just nu! Känns helt galet bra! Nu ska jag försöka slappna av och njuta!
Jag är GRAVID på riktigt! Har bokat tid till barnmorska också, så nu börjar det kännas verkligt.
Kramar

Svar: Åh ditt söta lilla preggo ;) Vad glad jag blir att läsa detta!! Jösses! Visst är det galet?! Ja försök njuta det är en underbar tid, med många i svallning! Nu är det er tur - så glad för er stort stort grattis!! Massor av kramar
Fertilitetsresa

Crosan76

25 Mar 2015 21:37

Vad härligt att du inte blir ledsen av "likhetskommentarerna"! Själv minns jag hur chockad jag blev av att ALLA, precis alla, frågade om vi kunde se vem vår dotter var lik när hon var alldeles nyfödd. Det tyckte jag var jobbigt. Mest för att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara...och ja, jag kände mig nog, som du skriver, lite falsk att inte berätta sanningen men oxå ledsen över att inte kunna svara att hon var lik mig. När lillebror föddes 2,5 år senare trodde jag att jag skulle vara mer förberedd på det och det var jag väl oxå till viss del. Menblir fortfarande ställd och mest tyst när någon nämner likhet. Jag har aldrig fått någon kommentar om att barnen inte liknar mig, snarare tvärtom. Särskilt med sonen, som nu är 10 månader. Det är allt från personalen på dagis, till mammor i mammagruppen till grannar som säger titt som tätt att han är "mamma upp i dagen!"! Ja du, du skulle bara veta känner jag då! Hi hi!

Kram

Svar: Kram! ;)
Fertilitetsresa

Crosan76

25 Mar 2015 21:38

Vad härligt att du inte blir ledsen av "likhetskommentarerna"! Själv minns jag hur chockad jag blev av att ALLA, precis alla, frågade om vi kunde se vem vår dotter var lik när hon var alldeles nyfödd. Det tyckte jag var jobbigt. Mest för att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara...och ja, jag kände mig nog, som du skriver, lite falsk att inte berätta sanningen men oxå ledsen över att inte kunna svara att hon var lik mig. När lillebror föddes 2,5 år senare trodde jag att jag skulle vara mer förberedd på det och det var jag väl oxå till viss del. Menblir fortfarande ställd och mest tyst när någon nämner likhet. Jag har aldrig fått någon kommentar om att barnen inte liknar mig, snarare tvärtom. Särskilt med sonen, som nu är 10 månader. Det är allt från personalen på dagis, till mammor i mammagruppen till grannar som säger titt som tätt att han är "mamma upp i dagen!"! Ja du, du skulle bara veta känner jag då! Hi hi!

Kram

Svar: Ja det känns verkligen skönt att jag inte bryr mig nämnvärt över kommentarerna - för de är verkligen många! Fast det konstiga i det hela är faktiskt att både jag och min man tycker att de liknar mig? Typ mina ögon, mitt leende. Jaja MINA ÄLSKLINGAR är de i alla fall!! Många kramar
Fertilitetsresa

Karin

26 Mar 2015 17:56

Tänker på min kusin som alltid varit så otroligt lik sin pappa, min farbror, till både sätt och utseende. Bortsett från att min kusin har lite mörkare hy, eftersom han är adopterad från Sydamerika.
På min farbrors begravning höll min kusin ett så rörande tal om hur han inte bara mist sin pappa utan också sin allra bästa vän.
Släktskap kan uppstå på många sätt.
Vad jag försöker säga är väl att om folk tycker att ni är lika, så är det nog så att ni är lika. Det är inte falskt eller fel bara för att barnen inte kommer från dina ägg.
Det är inte så att folk ser i syne. Utan att veta om det, ser de snarare bortom genetiken. Hur ni hör samman.

Svar: Jag håller helt med dig i det du skriver :) Vill bara förtydliga, så att du inte missförstått, mig att jagtycker inte att det är falskt eller fel. Däremot KÄNNER jag mig falsk emellanåt när personer i min närhet påtalar likheter/olikheter och jag bara säger typ mm utan att tala om hur det faktiskt ligger till.. Men det är korta stunder jag känner så, bara just i den stunden, annars är det inget jag tänker på :) :)
Fertilitetsresa

Kommentera

Publiceras ej