Äggdonation, ett stort ord som rymmer så mycket. Ett ord jag aldrig trodde att jag skulle behöva ta i min mun, ett begrepp jag aldrig trodde att jag skulle behöva informera mig om, en behandling jag aldrig överhuvudtaget trodde att jag skulle ställas inför. Det har jag gjort nu.

 

 

Allt i denna (fertilitets-) resa gör att man funderar kring existensiella frågor. Och det är jobbigt, allt ställs på sin spets. Man tvingas tänka på saker man inte vill och man ställs inför beslut man inte vill ta. Dessutom har jag allt för lite kunskap om allt det här!

 

Vill du veta mer hittade jag  information om äggdonation via SLL...

 

 

Någonstans i början av vår ofrivilliga barnlöshet började jag fundera på olika alternativ om vi inte kunde bli gravida på naturligt sätt. Jag tänkte på ivf och adoption, ja sen tänkte jag inte så mycket mer? Efter vi varit inne i vårdkarusellen ett tag och jag började läsa andra bloggar blev jag oerhört rädd när jag kom in på en blogg som handlade om hur personen kämpade för att bli gravid genom äggdonation, om par som åkte till klinik i Finland - allt för att de så gärna vill få barn. Jag blev rädd att läsa detta och blundade och önskade att jag aldrig skulle komma dithän, att jag aldrig skulle behöva ta beslut kring äggdonation. Längre in i karusellen försökte jag prata med min man om detta, men det ville han inte, han ville koncentrera sig på där vi var och inte tänka i sådana banor än.

 

Förra tidagen då jag gjorde ultraljud som visade på bara en äggblåsa fick jag prata med läkaren, då kom det fram att de nog inte skulle erbjuda mig några fler ivf då "metoden bygger på att man får fram minst 3-4ägg". Jag fick då också veta att om vi vill skriva upp oss på äggdonationskön (som är på 1,5-2 år) måste jag göra det nu innan jag fyller 38 om några månader. Vi hinner inte göra fler behandlingar innan jag blir 38. När man står i kön får man heller inte göra några behandlingar. Skruvstäd!

 

Vad kan vi då göra? Vi kan göra behandlingar privat som vi betalar för själva. Men det är inte så lätt de flesta privata IVF-kliniker utför inga ivf om kvinnan har ett amh-värde under 1,0 (jag har 0,2). Adoption är inget alternativ för oss då min man är för gammal, eller ja det verkar så i alla fall, vi ska kolla upp den saken en gång till för att vara riktigt säkra. Vi kan vänta två år och hoppas på en äggdonation inom den svenska vården. Vi kan söka oss utomlands för äggdonation (eller ivf?). Det finns olika "försöksmediciner" som man kan ta till, försöka få, köpa på egen hand.

 

Ja det finns fler alternativ. Men frågorna med dem är otroligt många. Kostnaderna kan också bli enorma! Ja jag säger inget om det, kan vi få ett barn är jag beredd att göra vad som helst! Men tänk om vi gör "vad-som-helst" men det blir inget barn ändå?

 

Vad är ett liv utan barn? Jag vill inte veta.