Så tänker jag NU

2kommentarer

Först och främst TACK för all respons jag har fått ang. genetik, kommentarer m m som berör äggdonation och mina senaste inlägg! Jag förstår verkligen hur ni som står inför äggdonation suger åt er kring detta. Jag var precis likadan!! Utifrån era önskemål kommer jag skriva fler inlägg ang. detta :)
 
Jag provade att googla "genetik äggdonation" och ganska snabbt kom ett gammalt inlägg (från i somras när jag var höggravid) från min blogg upp. Det är en konstig känsla att läsa mitt eget svar och mina tankar, såhär nu efteråt när barnen finns här. Antingen klickar ni på ovanstående länk och läser hela inlägget, eller så kortfattat var frågan:
 
Vore dina känslor annorlunda tror du om du till slut blivit gravid med egna ägg eller är sorgen du känner knuten till kampen i sig?
 
Delar utav mitt svar:
Jag tror att det är en livslång sorg att inte kunna få genetiska barn, men den sorgen får mindre och mindre betydelse och utrymme. Men jag tror aldrig den blir ”noll” om du förstår vad jag menar? När jag var mitt inne i processen och allt snurrade och det var svårt att sortera alla tankar var jag förtvivlad av det faktum att jag antagligen inte skulle bli genetisk mamma, till ett ”eget” barn....
...Men jag har ALDRIG trott annat än när väl barnet kommer, kommer jag vara 100 % glad för det och känna mig till 100 % som det barnets mamma. Min sorg handlade inte om det, kärleken till barnet var jag övertygad om. Men sorgen var hur det blev till, att det inte blev som jag alltid drömt om. Helt plötsligt började jag uppskatta mitt eget utseende på ett helt nytt sätt och sörja att mina gener inte får leva vidare.
Idag när jag är gravid har jag inga ledsamma tankar eller känslor på att det inte är mina genetiska barn. NU känns det bra, jag längtar till dem så innerligt :)
...det kommer alltid vara två saker: sorgen kommer alltid finnas kvar att jag inte får ett genetiskt barn men den sorgen kommer nog spela mindre och mindre roll. Däremot vill jag verkligen få dig att förstå att till den sorgen finns ingen som helst koppling till mina barn – som jag bär, de står enbart för lycka och glädje!! ♥♥
 
IDAG känner jag annorlunda, och det är jag så glad för!! Det finns ingen livslång sorg. Jag sörjer inte alls något genetiskt barn eller att jag inte blivit gravid på "vanligt" sätt. Jag längtar heller inte efter ett genetiskt barn. Det är en icke-fråga, den existerar inte. Inte alls :)
 
MEN! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är en PROCESS som man måste gå igenom, på olika sätt och som tar olika lång tid. Vägen TILL äggdonation är inte lätt, för mig var den mycket plågsam. men LIVET EFTER äggdonation är för mig en fröjd, ett liv fyllt med glädje - och kärlek som flödar <3 <3
 
Avslutningsvis ska jag berätta något som jag verkligen ALDRIG trodde att jag skulle säga (känna): Idag är jag faktiskt glad att inga behandlingar innan fungerade för om de hade gjort det hade jag inte haft de barn jag har nu och jag vill inte tänka mig ett liv utan dem - de ÄR mitt liv, min livsglädje och den största kärlek jag någonsin känt!!
 
I det gamla inlägget som jag länkar till här ovan kan man även läsa två kommentarer från de som fått barn genom ÄD, och NU förstår jag dem verkligen :) :)
 
Lycka till alla därute som kämpar <3
 
Ps. Idag är jag extra glad över min blogg, för det är verkligen häftigt att blicka tillbaka. Med tårar, skratt och större kunskap och erfarenhet!
barn genom äggdonation, genetik, genetisk förälder, genetiska barn, genetiskt barn, gravid genom äggdonation, process, sorg, sorgeprocess,

2 kommentarer

Maria

11 Apr 2015 22:28

Jag tänker och känner precis som du. Sa det häromdagen att tänk om vi inte gjort äd, då hade vi inte fått just dessa perfekta barn. Vi är så tacksama för möjligheten till äd och att det finns kvinnor som är villiga att hjälpa oss som inte har fungerande ägg.
Stor kram, Maria

Svar: Haha ja du känner verkligen precis som jag - för jag hade kunnat skriva EXAKT samma kommentar!! Visst är det härligt med all denna kärlek?!! <3 <3 Stor kram tillbaka!!
Fertilitetsresa

Carina

15 Apr 2015 19:24

Åh vad glad jag är att jag hittade din blogg idag. Om än en annan typ av situation men en väg som är liknande. Vi är i den sitsen att min sambo saknar spermier. Jag har många ggr funderat på hur jag hade tagit att jag saknat ägg. Jag är så tacksam att de inte hittar fel på mig så att ett alternativ för oss är spermiedonation. Men jag är samtidigt så otroligt rädd och ledsen. Känslan av att behöva ha hjälp av någon annan för att få bilda en familj. Det här rör sig i mitt huvud dygnet runt och jag vet inte hur jag ska kunna fatta rätt beslut. Hur fungerar det med äggdonation. Har barnen rätt att få veta vem som donerade äggen? Med spermiedonation är det en lag i Sverige. Jag tycker att det är en bra lag men det är också jobbigt att det ska finnas en biologisk person någonstans... Hur gick dina tankar och hur känner du idag? Tror du att dina barn kommer att vilja ta reda på vem som donerade äggen? Skriv jättegärna till mig om du vill på Carina.juhlin86@gmail.com. Mvh carina

Svar: Det är samma lag som gäller för äggdonation som för spermiedonation :) Allt det du frågar finns i min blogg - både långa och korta svar! :) Jag svarar gärna på dina frågor. Vad är det lite mer specifikt du vill veta? Kram
Fertilitetsresa

Kommentera

Publiceras ej