Att inte vara lik sitt barn till utseendet
Häromdagen besvarade jag en kommentar från en läsare som nyligen fått barn genom ÄD. Hon ÄLSKAR sitt barn "MEN dock kan jag vara lite ledsen ibland att han inte är lik mig.. att man inte kan få höra det där som andra får höra: -han har dina ögon- och såna saker! Sedan får man ju frågan: -vem är han lik?- ca 10000 ggr!:P Tycker iof att han är liite lik mig, speciellt till sättet!;-)
Har ni berättat för era barn hur de ”kom till”? Hur gick ni tillväga?"
Har ni berättat för era barn hur de ”kom till”? Hur gick ni tillväga?"
Såhär svarade jag:
Jag fick också de frågorna heeela tiden! Men de berörde faktiskt inte mig? De kändes så triviala? Vad spelar det för roll vem de är lik? De LEVER! De finns HÄR!! I början fick jag kommentarer om att de kunde se liknaden med pappan men inte med mig. Så himla konstigt att ens kommentera det?! Men jag visste, så jag brydde mig inte. Jag tror att du måste bestämma för dig själv vad som är viktigt! Men samtidigt också acceptera den sorgen du har, att du inte fick genetiska barn. Den sorgen är separat från barnet du har och har inget med den kärleken att göra.
Under resans gång för att bli gravida, när vi stod i ÄD-kö sa min psykolog en mening som jag tog fasta på och fortfarande bär med mig som ett mantra: "Nej de blir inte dina genetiska barn men dina biologiska barn" Människor i allmänhet skiljer inte på genetiska och biologiska barn (de flesta vet nog inte ens skillnaden?) . Av någon anledning känns det betydelsefullt för mig att tvillingarna är mina BIOLOGISKA barn - jag har burit dem, jag har fött dem, de har mina antikroppar i sitt blod - vem de sedan är lik spelar mindre (för att inte säga ingen) roll :)
Sedan med åren kommer ju det här med epigenitik in - vi speglar varandra i familjen. Jag får såå ofta höra att ena barnet är såå lik mig!! Och vet du, det känns lika lite i mitt hjärta som när de säger att de inte är lika mig. För jag vet att vi inte delar gener. Och det gör mig inget. Vi delar livet och vi delar kärleken - DET är betydelsefullt <3 <3 <3
Med detta vill jag också betona att känn ingen skam för de känslor du har nu, acceptera dem. Under hela livet fram till dess du ställdes i äggdonationskö så har du ju trott, förväntat dig och drömt om barn som ska likna dig! Men de kommer likna dig på annat sätt: med orden de använder, rörelserna de gör, sin mimik och sina värderingar - de liknar dina. Och om du tänker efter när du pratar om kärlekar - de till din man dina barn dina vänner - spelar utseendet någon roll? Nej det är deras beteende, deras handlingar som gör det. Eller hur?
Du är fortfarande i bearbetningsfasen, låt det ta tid <3
Ja jag har berättat för barnen sedan dag 1. På riktigt, dag 1: på BB berättade jag första gången och jag gör det fortfarande. Detaljerna blir fler ju äldre de blir, men ungefär såhär går berättelsen:
Mamma och pappa längtade så mycket efter er!! Men mamma hade inga mammaägg. Så vi fick åka till doktorn, i Finland, som hade mammaägg. Så blandade doktorn mammaäggen med pappas pappafrö och la dem i mammas mage - och så blev det två barn - ni! Och mamma och pappa blev såå glada!!
(de senaste gångerna har jag lagt till att en annan kvinna hade mammaägg och hon gav dem till doktorn så att jag kunde få dem, så att ni kunde bli till)
Utöver det säger jag emellanåt:
Vet du om att jag älskar dig?
Ja! svarar de då.
Vet du hur mycket?
Nej
Så mycket att jag åkte till doktorn (i Finland) och hämtade mammaägg.
Ovan är snabbversionen. ;)
Men de har alltid fått höra det. Och tids nog kommer fler frågor och då får jag ta dem då. Men för mig/oss har det alltid varit viktigt att de ska veta.
Kram!